 |
| Mamma Ylva, mormor Sabina och jag utanför lägenheten på Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö 1952. |
Ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan:
I samband med att tanken på en återträff med grundskolans klasskamrater, vårvintern 2010 presenterades, fick jag också ett klassfoto från 1967. Plötsligt gick det upp för mig att jag inte ens kommer ihåg namnen på alla. Desto starkare minnen framkallas däremot av de människor som stod mig nära i barndomen. Det är som om ingen tid förflutit när jag ser dem i ögonen.
Men hur minns jag mina föräldrar? Är minnet helt präglat av de sena decenniernas problematik, från det att mamma blev sjuk, dog och utplånades ur våra liv, och de år pappa blev ensam och mina konflikter med honom återkom? Dessvärre är det nog så. Ändå vill jag gräva fram allt det som var glädje och gemenskap, det som finns där, längre tillbaka, i ett tidigare minnesskikt.
För att alls kunna göra det måste alla distraktioner bort. Datorn måste reduceras till att vara en skrivmaskin. Inga nätuppkopplingar får komma ifråga. Jag måste dra mig tillbaka till ett rum där jag är ensam med texten. Det är jag nu.
Jag är omgiven av det som tydligast påminner mig om vad texter är: mitt bibliotek. Böckerna är tysta tills jag tar fram och öppnar dem. De stör mig inte, så som musik eller nätets information. Det enda jag hör i detta rum är väggklockans tickande.
Datorn surrar mycket tyst.
Det första jag får syn på är pappa framför tv-apparaten. Han håller en kaffekopp i handen, ska just föra den till munnen när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan minnas hans namn (var det möjligen Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor. Mina föräldrar har aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Det hänger på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad och på olika platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt. För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna och plundrade barnhemmet i Korčula dit han i många år reste för att undervisa barnen i olika konstnärliga tekniker.
