Adorno om individens förruttnelse

Att individen skulle förintas är, säger Adorno, en alltför optimistisk tanke. ”Mitt ibland dagens standardiserade och administrerade människoenheter ruttnar individen vidare.” Den ruttnar alltså inte bort, utan tycks i all oändlighet fortsätta att närvara, ruttnande, men alltid här. Jag funderar mycket på vad som leder Adorno, att i Minima Moralia – med underrubriken ”Reflexioner ur det stympade livet” – dra dessa slutsatser. Ett möjligt svar är att han hos den moderna människan ser alltmer av förställning och allt mindre av äkthet. Den genuina människan, hon som försöker leva utanför konsumismens skenbilder och låtsasliv, blir allt ovanligare i en kultur där man kan ”exploatera det mänskliga som pajaskostym”.

Adorno lever i USA när han skriver detta. Han ser människorna där som ”importerade individualiteter” men som i ett konstlat samhälle upphört att vara just individer och därför ses som ”colorful personality”. I ”den kommersiella kylan” kan dessa människor fungera som ”hjärtevärmare”, men de befinner sig naturligtvis lika långt från de genuint mänskliga relationerna som själva konsumtionstänkandets ideala individer, de som lånar sig fram i livet och byter bil och gräsklippare för att vara med på tävlingsbanan. Vi som inte har körkort kan naturligtvis aldrig ens komma in på denna arena, och det som håller oss utanför är också det som gör oss ödmjuka, och aldrig tvingar oss in i den gnällkultur där ”de högljuddaste protester” egentligen bara är ett uttryck för den missnöjde konsumentens livsstrategi och en ”anpassning från ett underläge”. I det tror jag att Adorno fann individens förruttnelse.