Språkligt förfall och islamism. Hört och sett på bryggan vid havet

Foto: Astrid Nydahl

Vi satt på Åhusbryggan med fika. Runt om oss kryllade stranden och bryggan av flera skolklasser i tio-elvaårsåldern. Jag försökte stänga av de högt diskanta ropen, men så skreks det något som fick mig att lyssna. Pojkarna som stod nere i vattnet ropade upp till flickorna på bryggan, en och en namngivna med frågan: "Är du en f***a, eller är du en p***y" som inte vågar bada?". Jag gick dit och ville säga något, men först hörde jag en flicka nere i vattnet skrika: "var inte så f***iga". Jag frågade flickorna uppe på bryggan om de inte kunde sätta stopp för detta - till exempel genom att stoppa något stort i munnen på de skrikande - och de instämde. Skriken upphörde, alla gick tillbaka till stranden där lärarna solade.

Det vi såg och hörde fick mig att tänka på alla de flickor som är våra barnbarn. Vi har hört talas om liknande händelser men skolan har alltid ingripit. Kanske är jag alldeles för fjärmad från världen för att förstå omfattningen av detta?

När vi skulle åka hem såg vi fyra tjejer spela badminton i två par, ute i vattnet. En av flickorna hade slöja och långbyxor på sig. Jag insåg att jag denna dag blivit vittne till två fenomen som äter sönder oss: obildningens språkliga förfall å ena sidan, den trosvissa islamismen å den andra.

Imorgon väljer jag en annan strand.