Infoholismen vid stupet

Lissabon, tidigt 1900-tal

Är långsamhetens förutsättning ett raserande av välfärd och ett gott liv? I all vulgärdiskussion brukar långsamhet, enkelhet och avstående framställas som en återgång till gamla livsstilar. Men det vulgära ryms inte i en diskussion om det mänskliga och dess förutsättningar.

Vi står inför verkliga problem och vi måste finna vägar framåt, vägar som inte är återvändsgränder eller leder till stupet. Att kritisera missförhållanden är i själva verket att peka framåt, mot något förnuftigare.

Botho Strauss menar att vår epoks brådska hör ihop med vår förvandling till infoholister. Istället för att diskutera det vi erfarit försöker vi ”likt börsmänniskorna kontinuerligt göra en bedömning av det stora hela, av världsläget, och meddela alla sina åsikter på samma sätt som man förr talade om vädret”. Det som erfarits kunde förmedlas i samtal om det konkreta ämnet.

Det icke erfarna – det som så snabbt meddelas via nätet eller mobiltelefonen – blir en ytlig bekantskap som snabbt avhandlas – ja, så som man förr talade om vädret. Strauss hävdar rentav att ”den virtuella världen slukar den inre världen, i och med att den inte längre låter oss uppleva den yttre som underlig och möjlig att kompensera, utan som fullständigt form- och manipulerbar” (Kopistens misstag).

När jag tar del av Botho Strauss drar jag mig till minnes den känsla av häpnad och känslostorm som infann sig då jag första gången mötte fado-kulturen i en gränd i Lissabonstadsdelen Bairro Alto. Övertygad om att denna känsla omöjligen kan uppstå vid en scenkonsert i Sverige eller under avspelningen av en cd-skiva ser jag att just det erfarna är väsentligt annorlunda än det som vi i egenskap av infoholister snabbt tillägnar oss.