 |
| Helle Merete Brix. Foto: Andreas Wiben Brix. |
Det finns böcker man önskar
att man slapp läsa. Helle Merete Brix nya bok är en sådan. Omständigheterna har
tvingat henne att skriva den. Och de tvingar människor att läsa den. Det har
jag just gjort.
Omständigheterna kan
uttryckas konkret: den islamiska terrorismen. Européerna har den hårda vägen de
senaste åren fått lära sig vad den innebär. Från ordens fatwor till handlingens
jihadism. Från vredgade utfall till beväpnade anfall. Offren: alltid oskyldiga
människor som utövar sina demokratiska fri- och rättigheter. Från London till
Madrid, från Bryssel till Paris, från Moskva och Minsk till Köpenhamn.
Vad förenar de flesta islamiska
terrordåden? Man kunde säga att de drivs av hat mot västerlandet, av en
revanschlust som försöker teckna postkolonialismen som ännu en förtrycksmetod
riktad mot muslimska länder och kulturer. Förutom troheten mot Profeten –
alltid som vredgade rop vid attentaten – också den politiskt-religiöst färgade
övertygelsen om att befinna sig i krig ”mot otrogna hundar” (kristna, judar och
andra icke-muslimska kategorier, i vilka förstås också de sekulära krafterna
räknas).
Nå, de konkreta attentat som
ligger till grund för Helle Merete Brix kloka och välskrivna bok är alltså
först attentatet mot Krudttønden (och sedan mot den judiska synagogan) - men av personliga skäl just första platsen, där hon var närvarande. I Kulturhuset Krudttønden hade man
arrangerat ett diskussionsmöte om yttrande- och tryckfrihet. Medverkande var
förutom Lars Vilks också Femen-aktivisten Inna Shevchenko och Frankrikes
ambassadör Francois Zimery, curatorn Agnieszka Kolek och Marianna Fox från
Passion for Freedom. Det är den 14 februari 2015 mötet ska hållas om
eftermiddagen. Vid halv fyra hörs några märkliga smällar. Det är islamisten,
dansk-palestiniern Omar Abdel Hamid el-Hussein som anlänt och han försöker
skjuta sig in i lokalen med sitt M95 automatgevär som stulits från en
hemvärnsman två år tidigare. Han skjuter rakt genom glasväggarna vid entrén, de
danska och svenska säkerhetsvakterna besvarar elden. Terroristen lyckas inte ta
sig in, men han har skadeskjutit ett par av vakterna. Värst av allt är att han
också dödade filmregissören Finn Nørgaard som just då befann sig utanför
möteslokalen.
Senare på kvällen angriper terroristen också en vakt, Dan Uzan,
utanför den judiska synagogan. Han föll också offer för mördaren, några poliser
skottskadades. Men på morgonen den 15 februari hade man lyckats spåra skytten
och han dödades i samband med ingripandet. Inne i synagogan pågick en bat
mitzvah med en stor skara gäster. Det kunde ha slutat med en massaker, precis
som fallet hade kunnat vara på Krudttønden.
Författaren Helle Merete Brix är en av grundarna av den danska
Lars Vilks-kommittén. Jag har bara mött
henne en enda gång, och det var just på Krudttønden vid ett tidigare
arrangemang med Vilks. Hon har i många år arbetat enträget mot islamismen och
dess terror, och hon är en mycket seriös journalist som gång efter annan
rapporterat från relevanta miljöer i bland annat Paris och London. Jag har följt
henne länge, både i solidaritetsarbetet för och med Vilks, men också i annat
hon skriver, inte minst om litteratur i Weekendavisen. Det jag uppskattar allra
mest är hennes lågmälda saklighet. Och jag skulle vilja säga att den i högsta
grad utmärker den nya boken. Det är en personlig bok, det betonas redan i
titeln, en bok som i kortare eller längre texter berättar vad som hände. Men
hon skildrar också både för- och efterspelet. Hon berättar om människors rädsla
– inte minst om sin egen – och vad den leder fram till. Besviket skildrar hon
hur fyra medlemmar av kommitténs styrelse lämnar och aldrig mer hörs av. Men
också om hur människor spontant och med värme visar stöd efter attentatet. Det
finns en mängd gripande avsnitt om sådana nära, personliga ting som bildar
relief för den danska huvudstaden och människorna som lever och verkar där.
För mig som svensk författare infinner sig ändå en sorg vid
läsningen. Jag frågar mig, som jag ofta gjort de senaste femton åren, allt sedan 11 september således, varför
arbete som det Brix utför, inte är möjligt i Sverige. Varför är tystnaden
alltid större än det talade och skrivna ordet här? Varför kan vi inte, med
självklarhet och utan reservationer, ge vårt stöd till en människa som hamnat
allra högst upp på islamisternas dödslistor och som dessutom har ett pris på
sitt huvud? Varför denna hövlighet inför en skara simpla mördare och terrorister?
Jag kan inte förstå det, vill inte förstå det.
Men jag menar att Helle Merete Brix har skrivit en oerhört
viktig bok. Den är angelägen för var och en som intresserar sig för hur frihetens
fiender ser ut, vad de tänker och gör, och hur vi andra kan skydda oss mot den,
hur skyddslösa och utsatta vi än känner oss. Bara tillsammans kan vi uppnå
något som kunde likna ett motstånd. Låt mig avsluta med några ord från Gita
Sahgal som Brix citerar. De uttalades på en konferens i London efter massakern
på Charlie Hebdo, och Saghal jämförde situationen efter fatwan mot Salman
Rushdie med dagens situation: ”Vi var 40 människor på gatan 1989. I Paris efter
Charlie Hebdo var det 4 miljoner. Låt oss bygga på det hoppet.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar