Nyfiken kalv 5/6, foto: Astrid Nydahl |
I årets första nummer för 2011 publicerade tidskriften
Standpoint Magazine en anonym artikel om att vara främling i sitt eget land.(x)
Jag vill citera ett par avsnitt ur den artikeln,
eftersom den handlar om Birmingham. Författaren berättar om ett längre boende
där, och om sin tacksamhet att få återvända hem till London. Som vit kvinna,
säger hon, är hon glad att slippa bli betraktad som prostituerad sugen på att
sälja oralsex.
Hennes make är präst, och det var som sådan han kom till Birmingham. Alla detaljer i texten skvallrar om att det rör sig om den islamiserade stadsdelen Sparkhill, där artikelförfattaren fick spraymålat på ytterdörren till kyrkan "Dirty white dogs", där barn kastade sten efter maken och kallade honom Satan, och vid mer än ett tillfälle också "f***ing white bastard".
Jag kommer inte heller, skriver hon,
Hennes make är präst, och det var som sådan han kom till Birmingham. Alla detaljer i texten skvallrar om att det rör sig om den islamiserade stadsdelen Sparkhill, där artikelförfattaren fick spraymålat på ytterdörren till kyrkan "Dirty white dogs", där barn kastade sten efter maken och kallade honom Satan, och vid mer än ett tillfälle också "f***ing white bastard".
Jag kommer inte heller, skriver hon,
”att sakna hur man betraktade vår trädgård som en lokal sopstation där allt från duntäcken till tv-apparater kastades och där råttorna, inte sällan döda, klistrats på kartongbitar, en populär lokal metod för skadedjurskontroll, för att stävja den ökade populationen som rusade mellan trädgårdarna och trappuppgångarna. Ja, jag är mycket glad att ha lämnat landets andra största stad.”
Prästparet levde fyra år i Birmingham, i detta område
som de senaste tjugo åren förvandlats till en så kallad Police no-go area. ”Det
fick vi veta av civilklädd polis som ville låna församlingshemmet för polisiära
syften” skriver hon, och tillägger att de naturligtvis nekade dem detta, ”det
är vi som ska bo här, inte ni. När vi kom dit fanns det nästan enbart
pakistanier där, numera kommer det också somalier i stora skaror.”
Författaren beskriver hur svårt det var för henne som
kvinna att skaffa egen information från muslimerna. Hon ignorerades av både män
och kvinnor, och vid de få tillfällen hon var tvungen att tilltala dem, till
exempel om en bil felparkerats och blockerade min ingång, så behandlades hon
nedlåtande. Min man lyckades däremot ha sådana diskussioner med dem, och som
man måste betrakta som oroväckande, säger kvinnan.
Hon skriver:
”Mitt emot församlingshemmet finns det ett litet bibliotek med några datorer, där några burqaklädda kvinnor, och ibland också små skrifter, som säger förfärliga saker om judar och kristna. Min man brukade ta fotostatkopior där och fungera bra ihop med de flesta. En dag pratade han med en man som såg ut ungefär som Lawrence of Arabia, han hade anlänt samma dag från Antwerpen, han var en av det ökade antalet muslimer som kommer till Birmingham med EU-pass. Min man frågade varför. Han blev förvånad över svaret: ’Alla vet varför. Birmingham är bästa stället i Europa för en rättrogen muslim’”.
Hon skriver mot slutet av sin
berättelse också om en komisk händelse som säger allt om klyftan mellan
majoritetssamhället och det islamistiska gettot:
”En kille i området berättade hur de ser på oss när vi kommer körande i bil: två vita personer i samma bil som har säkerhetsbälten – de måste vara poliser!”
Låt mig så bara citera artikelns
avslutning:
”Det är dags att gnugga oss i ögonen och klarsynt se hur Storbritannien formas idag. Var och en som lever här måste få tala om det de ser, utan att den lättjefulla och ängsliga, men alltid så paralyserande anklagelsen om rasism kommer. Bara så förmår vi avgöra vad som är bäst för framtiden.”
Ur min bok Black Country.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar