 |
| Vinca Minor. Plockad i Durrës, Albanien 1978. Alltjämt vid liv. |
Under hela min livstid har det skojats om vad som är svenskt, och vad som genom import blivit det. De skämten har varit en del av en genuint folklig kultur.
Jag minns när jag bjöd två albanska professorer, som var på besök i Malmö, på köttbullar på 1970-talet och de sa "sådana äter vi ofta hemma" och jag satt i soffan med röda kinder för att jag trott att jag bjudit dem på något riktigt svenskt.
Men det som sker nu kan inte ingå i sådana kategorier. Det finns ingen plats för skämt när islamister mördar människor i masskala. Det går inte att skoja om maskingevärens effekt.
Har haft samtal med människor som borde vara särskilt berörda, som homosexuella. Nej, de talar om hatbrott och vägrar koppla det till islamismen. Om jag säger att brott begångna i islamismens namn alltid är just hatbrott får jag skratt tillbaka.
Finns det någon som helst anledning att skratta. Nej, varken nu, igår eller imorgon. Om det finns en framtid så är den svart, tom och förtryckande. Det är upp till var och en om man vill dela den. Jag vill det inte.
Jag har tagit fram Koranen alldeles för många gånger. Jag har högläst för människor. Några har nickat och sagt att de tidigare inte vetat. Nu tar jag aldrig fram den mer. Det är inte min uppgift att undervisa de ovilliga. Låt det ske, det som ska ske. Min tid är, tack och lov, snart förbi.
1 kommentar:
Håll ut Thomas, håll ut!
Jag var härförleden i en diskussion med en muslim som jag känner väl. Han sa att alla muslimer inte är som de i Orlando. Nej, sa jag, självklart inte, men hur ser du på homosexuella, är dessa acceptabla? Efter en viss rundgång i svaret så sa han: självklart kan jag inte acceptera detta eftersom det är fel. Det är där vi är även om så klart inte alla hugger skallen av folk eller skjuter.
En bekant till mig markerade häromdagen. Apoteket var platsen; biträdet klädd i slöja; bekanten sa mycket vänligt — jag ser din klädsel, innebär det för dig att du inte tar män i hand?; nej, jag tar inte män i hand på grund av min religion; min modige bekant sa då, fortfarande ytterst vänligt, att "då ser jag gärna att någon annan betjänar mig". Något förvånad och lite "kränkt" hämtade hon en annan att hjälpa till. Dock, allt mycket vänligt, inga hårda ord alls.
När jag talade med honom och bad honom beskriva vad han tyckte om händelsen så sa han: jag blev mest förvånad över att hon blev så förnärmad, och varför hon inte förstod att jag blev minst lika förnärmade har jag svårt att ta in.
Lite ögonblicksbilder som gör mig bekymrad. Minst sagt.
Skicka en kommentar