 |
| Kim Thúy. Pressbild från Sekwa. |
Kim Thúy: Vi
(Sekwa förlag, översättning av Ulla Linton)
När Kim Thúy nu utkommer med sin tredje
roman, Vi, i fin svensk översättning
av Ulla Linton, återvänder hon till flyktens och exilens villkor. Det är inte
en självbiografi, men det är uppenbart att hon använder sin egen dramatiska
flykt undan den kommunistiska regimen. Också romanpersonens jag-röst har, som Kim
Thúy, arbetat och arbetar berättelsen ut som jurist. Hennes berättelse spänner
från den tid då hennes gamla far beordrar flickorna att bränna valda titlar av
hans stora bibliotek för att inte den nya regimen ska finna material som kunde
tolkas som regimkritiskt, fram till hennes eget vuxenliv tillbaka i Vietnam, där
hon arbetar med olika internationellt förankrade projekt. Det är också där
hennes käre Vincent försvinner för alltid. Ändå slutar romanen med en positiv
klang, framsprungen ur en tro på symbolers kraft.
Kim Thúys roman är en berättelse om
förflutenhet och dess inverkan på nuet. Flera av de viktiga karaktärerna levde
ett liv där vanorna var exklusiva. När kriget slutade 1975 började den epok som
förvandlade deras liv, både i materiell och andlig mening. Kanske är det
skildringarna av dessa omvälvningar som gör starkast intryck eftersom de aldrig
blir abstrakta utan hela tiden ges personliga uttryck. Skildringen av Vi och
hennes kamp med att erövra engelskan vid ankomsten till Kanada bygger säkert på Kim
Thúys egna erfarenheter. Hon kommer efter examen att besöka såväl Danmark som
USA och en rad andra länder, och hennes blick på det främmande präglas av
nyfikenhet och livsglädje. Att säga att detta är en vacker, poetisk och gripande roman blir ett understatement.
Vi är i själva verket en fantastisk, magisk roman. Att boken dessutom
är vackert och fyndigt formgiven är en bonus för den som ska hålla den i sina
händer.
***
Här nedan kan ni också läsa min recension av
hennes debutbok. Det är nämligen i den hela grunden för hennes författarskap byggs.
Kim Thúy: ru
(Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)
Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid
unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till
ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder
det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och
på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under
Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan
hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.
Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora
delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin
familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna
armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är
hennes debutroman.
Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är
fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter.
Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet.
Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga.
Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten,
insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.
Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga
som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått
från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med
freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens
hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts
möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som
soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför.
Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin
kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som
aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.
Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns
minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver
generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras
familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare
bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på
Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men
ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om
detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar