En traditionalist från engelska West Midlands. Om David Hamilton

Birminghams nya bibliotek under uppförande 2012. Den makabra fasaden är inte byggnadsställningar. Ett exempel på  den typ av modern arkitektur som kritiseras av Hamilton. Foto: Astrid Nydahl 

David Hamilton är en före detta journalist från engelska West Midlands. Hans bok Culture Wars. To discipline the devil´s regions fungerar utmärkt i den här diskussionen.  Om författaren Hamilton visste jag ingenting. Endast i New English Review förekommer han flitigt. Det är tidskriften som Theodor Dalrymple är redaktör för. I direkt mailkontakt med författarens agent har jag fått veta att han betraktar sig som ”politisk traditionalist”, och därför menar jag att hans bok passar in i den identitära idéströmningen. Bokens titel är förbryllande, men redan i förordet berättar författaren att underrubriken anspelar på en kinesisk text som handlar om hur man kan gå från en ond och upplöst tid till en ”mer helig och ordnad tid”. Låt det inte råda någon tvekan om att Hamilton betraktar vår tid som ond och upplöst. Det är ingenting mindre än västerlandets undergång han berättar om. Men han har bestämt sig för att göra det genom estetiska och arkitektoniska frågor. Med den begränsningen av brännpunkter lyckas han därför med konkreta exempel skildra hur vår tid ser ut, nämligen just som ”kulturkrig”. Dessa krig riktas mot allt det som är tradition. England är förstås hans utgångspunkt men det finns en allmän giltighet i resonemangen och man känner ofta med ett skevt leende igen sitt eget land och sin egen stad i hans exempel.

I ett förord skriver Brett Stevens att ingen av oss kan fly undan denna process. Den omger oss som samhälle och vi tycks ha accepterat den ”utan glädje”. Hamilton vägrar använda begreppen vänster och höger i denna bok. Han resonerar istället utifrån traditionalister och progressiva. Han påpekar att också dessa beteckningar kan vara problematiska men vill från början slå fast att västvärlden alltför länge hyllat och bejakat allt som kallas progressivt. Därmed har vi också tigande fått åse hur våra städer skövlats, hur traditionens särtecken i stadsmiljön skyfflats undan till förmån för groteska köpcentra och andra betongkolosser. Vill ni se typexemplet på en sådan stad, säger Hamilton, då ska ni åka till Coventry. De tyska bombningarna förstörde det mesta under andra världskriget, men sedan kom lokalpolitikerna och förstörde resten. Alldeles i närheten ligger Birmingham, staden han hämtar många skrämmande exempel ifrån. Inte minst hur man skövlat de gamla fina viktorianska kvarteren, där världsberömda byggnader fick ge plats åt köpcentra och ett gigantiskt bibliotek helt i betong. Det senare rivs snart därför att det nya, som Hamilton tycker liknar ett koncentrationsläger invirat i taggtråd, ska invigas om ett halvår.

När författaren tar sig an den samtida konsten och konst i offentliga miljöer dundrar han på rejält. Efter att ha konstaterat att man kan mäta hälsan hos en civilisation på dess konst, hävdar han att all samtida konst syftar till tomma provokationer. Just därför, säger Hamilton, kan den inte kallas konst. I själva verket är denna ”ickekonst” ett instrument för ”de globala eliterna som köper och säljer den”. Han menar att man kan bedöma hur en civilisation mår genom att studera dess konst:

”Icke-konstnärerna njuter av att chocka till exempel gamla människor. Är det allt de förmår? De vill vara samtida men sitter fast i nittonhundratalet.”

Han tar ett exempel bland flera:

”En utställning på Ikon Gallery i Birmingham visade foton på sjuka människor. Universitetshandledare rekommenderade den för sina studenter. Handledare, precis som lärare, är renlärighetens förespråkare och tycks oförmögna att stå emot tidens mode. Människor tror att vad som helst är konst och gränserna är borta. Visst, men det underliggande motivet är förstörelsen av vår konstnärliga tradition och underminerandet av vår civilisation.”

I ämnet arkitektur tycker jag att Hamilton är betydligt intressantare. Som ofta i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på 1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”.

Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är ”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”

Hamilton har också publicerat en essäsamling digitalt. Den heter Seeing Through State Propaganda och kan laddas ner gratis på nätet. Den innehåller essäer i liknande ämnen, och i ett förord förklarar Hamilton sin grundläggande hållning:

”Min främsta idé är att de traditionellt europeiska och anglofila samhällena förstörs och deras urbefolkningar ersätts av importerade främlingar som beter sig som ockupanter. Jag insåg också under mina studier att Europas judiska samhällen utsätts för stor fara från den muslimska invandringen och jag känner mig moraliskt förpliktigad att varna dem, eftersom de inflytelserika judarna i den västerländska eliten försätter dem i denna fara. Essäerna är ämnade att avslöja den samtida elitens anti-brittiska handlingar och föreslå hur vi kan handskas med dem: vi måste hedra det som våra förfäder lämnade åt oss och vi har en skyldighet att lämna det vidare till våra ättlingar och inte förskingra bland främlingar.”

Ur min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014)