Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin)

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig? Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”

Några stycken längre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”

Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Theodore Dalrymple skriver i en av sina essäer att vi, de europeiska folken, helt förlorade vårt självförtroende efter det andra världskriget. Thomas Mann var inne på liknande, fast totalt motsatta tankegångar här, som när han skriver att det pågående första världskriget försätter människorna i en situation där självmedvetande är det första korta steget till ”självförtroende, till krigisk glädje i sig, till opersonlig stolthet och till ’patriotism´.”

Men han ser ju allt detta utifrån. Han sitter vid sitt skrivbord, arbetande. Han fantiserar om fronten och om det krigiska hjältemodet.

”Jag är ensam och tittar på. Jag är hellre olycklig på egen hand än lånar berömmelsen av nationen genom att ’förena mig’ med den. Att med ett krigsvrål förena sig med nationen – det är inget dåligt sätt att glömma och dölja sin egen svaghet.”

Men så kommer det:

”Jag förklarar härmed att jag helt och hållet avvisar denna metod.”

Mann anser förmodligen att han inte på något sätt har rätt till den sortens patriotism. Han lever i en ”dekadent tidsålder” och frågar läsaren (och sig själv): ”Hur kommer det sig att jag ser positivt på ett deltagande i kriget, med patriotisk entusiasm? Tillkommer den mig, passar den mig? Är den verkligen äkta?”

Istället för att rakt på sak besvara dessa frågor hänvisar han till Goethe, ”en man som var svårt sjuk från första stund”, och som ”likafullt när Tyskland var i nöd uttalade de dundrande orden om ’gemenskapen’, som bara kunde begravas med blodet inför vilket solen förmörkas. Tillkom det honom?”

Det finns naturligtvis genomtänkta ord som knyter samman dessa resonemang lite längre fram i boken. Mann säger att han egentligen aldrig kunnat agera klokt i förhållande till världen och att han därtill alltid varit mycket ensam. Han tycker att boken han skriver ska visa att politik är honom främmande. Men han är väl medveten om att det finns två sätt att agera medan detta krig pågår, och han skissar på ett sätt som skulle ha stridit emot hans inre övertygelse:

”Jag skulle ha tvingats sticka under stol med allt jag tycker, satt pacifistiskt och humanistiskt krokben för mitt kämpande folk och ganska frekvent förklarat att kriget är en tysk förbrytelse mot ande – och jag hade förvisso inte heller då fått någon orden för min Friedrichessä (Friedrich und die grosse Koalition, 1915, min anm. TN), men min heder, närmare bestämt min litterära heder, hade varit räddad. Jag kunde inte göra det.”

Han säger rentav att kriget hade ”ytlighetens, okunnighetens, sentimentalitetens och gemenhetens alla tecken”, men att vem som helst skulle ha gjort våld på sig själv genom att ta ställning mot Tyskland. Kanske är det därför han skriver:

”Jag har på något sätt känt mig skyldig att skriva denna bok.”

Men demokratin då? Blev det bara kaos och elände? Kunde Weimarrepubliken inte ha utvecklats helt annorlunda? Thomas Mann vill resonera filosofiskt. Han citerar en berömd kapellmästare som sagt: ”Det här slutar med att orkestern anordnar omröstning om det skall spelas piano eller mezzoforte”. Och så tillägger han, som ett råd till läsarna, att vi bör läsa Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt, där han talar

”om den förebildliga betydelse som förhållandet mellan folk och regering har för umgänget mellan lärare och elev, husbonde och tjänstefolk, far och familj, härförare och soldat, mästare och lärling.”

Får jag bara påminna om att det gått nästan hundra år sedan Thomas Mann skrev sin bok. Och till det säga, att om man en smula bättre vill förstå det Tyskland som då befann sig i krig och sedan skulle sjunka ner i den misär som gjorde det möjligt för Hitler att mobilisera inför nästa storkrig och katastrof, så bör man läsa den. Också för en bättre för en förståelse av Thomas Mann själv förstås.