onsdag 20 oktober 2010

Flykt, flytande, förvirring.

Hela mitt vuxna liv har varit en flykt och förvirring. Jag har i grunden flytt mig själv. Självmordet är en sådan flykt dragen till sin yttersta spets, men det har jag saknat mod till. Istället har jag gång på gång stigit ut ur det sammanhang där jag hör hemma och försökt födas på nytt. Att det varit dömt att misslyckas har jag inte förstått förrän efteråt – varje gång.
Litteraturen, filmen och musiken är alla tre redskap för flykt, men då skadar den ingen annan än mig själv. Illusionen av ett annat liv stannar då i texten, bilden och klangen. Illusionen förblir min egen, ingen annan människa kommer i vägen för den.

Var hör en människa hemma? Jag ser fyra livslånga hem: familjen, språket, kulturen och nationen. Den familj jag föds in i står bortom mina egna valmöjligheter. Tiden före och efter livet styr vi inte över. Men den familj jag som vuxen skapar – mina barn, mina barnbarn – kommer jag inte undan i någon hastighet eller med någon metod. Jag kan resa till en mycket avlägsen plats, mina barn och barnbarn och jag är för alltid inskrivna i samma familj. Platsen där jag föddes bär jag också med mig hela livet, oavsett om jag kallar den nation, by, stad eller kvarter. Platsen är där jag tar mina första steg ut i livet, platsen är plattformen.

På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.

Jag förutsätter något slags gemenskap med andra människor som jag delar hemort med. Därför kan jag med självklarhet inte godta att grannen omskär sina döttrar, att man kokar hunden till middag eller stenar otrogna. Dessa fyra livslånga hem är motsatsen till och förutsättningen för flykten från mig själv.

Förvirringen har uppstått vid varje flykt. Det som jag trott skulle vara en annorlunda eller bättre väg har snabbt visat sig vara en upprepning av den tidigare, och då har jag förvirrad slutit mig i mitt skal. Varje försök att bryta sig ut ur det solitära skyddet har visat sig bli en storm av känslor och intryck omöjliga att härbärgera.

Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.

Framför tv:n, i soffan eller på sängen sluts sedan flykten av sömnen, som kommer som en befrielse. Det är först när alkoholisten bestämmer sig för att vara helnykter som ytterligare ett problem blottas för honom. Förvirringen handlar det första tiden om en oförståelse för hur svårt ett liv utan denna flyktväg ska visa sig vara. Eftermiddagarna och kvällarna som tidigare erbjöd en flykt blir nu istället dygnets plåga med sin leda i sengångarformat.

Morgnarna och förmiddagarna blir å andra sidan befriade från varje form av psykisk eller fysisk smärta och inger honom en illusion om förbättring. Den illusionen försvinner i samma takt som uppvaknandet sker.

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen.

Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.

När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryta processen som göder flyktinstinkten.

Foton: A. Nydahl, teckning/grafik: Käthe Kollwitz.

5 kommentarer:

julia romanowska sa...

mycket fin text och otroligt starka teckningar. tack!

Inre exil sa...

Tack Julia!

Karl Nilsson sa...

Det här är en mycket stark text som jag själv känner igen mig i. Född av akademiska föräldrar var det självklarhet att livet såg ut som skola - gymnasium - universitet. Det tog mig många år innan jag insåg att det inte var den enda vägen, vilket sammanföll tidsmässigt när jag flyttade in i en studentkorridor. Att vakna på morgnarna och ta timmar på sig att gå upp, att vara igenom en nedbrytningsprocess. Hur kan man komma undan flykten från alla de gamla förväntningarna man en gång hade, alla de som var självklara stegen i livet man såg fram emot och förväntades gå igenom för att bli människa? Jag har ännu inte kommit ifrån det.

Hanne H sa...

Som så ofte når du skriver, er du personlig, ærlig. Du rører noget dybt i mig, en erkendelse af svagheder, jeg helst vil gemme eller flygte fra.
Men samtidig en forståelse for, at tilværelsen kan konfronteres og dermed blive mulig, at stå ud med. Du åbner perspektiver, giver luft. Tak Thomas.
(Fik din bog i dag - så fin - glæder mig!)

Inre exil sa...

Karl - jag tänker ibland att den fråga du ställer nog aldrig blir besvarad, den följer oss på livsvägen. Tack för din kommentar.

Hanne, tack, jag uppskattar ditt sätt att läsa mig, eftersom jag menar att ärligheten i dessa avseenden är förutsättningen. Bra att böckerna kommit fram både till dig och K. idag!