tisdag 12 oktober 2010

Bertina Henrichs: Schackspelerskan (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Kan en liten, vid första betraktandet liten, förändring påverka resten av livet för en människa? Var och en av oss skulle nog svara ja på den frågan. Vi är alltid medvetna om hur stora förändringar gör oss till delvis andra människor; arbetslöshet, skilsmässa, död i familjen, olyckor påverkar alla våra fortsatta liv. Men de helt små sakerna, i hemmet, på jobbet, i vardagen kan också göra det. Det visar Bertina Henrichs på ett mycket övertygande sätt i sin vackra, melankoliska roman Schackspelerskan. Författarinnan är född i Frankfurt, men bor sedan tjugo år i Paris och skriver på franska. Denna text har i sitt centrum en grekisk kvinna, städerska på ett hotell på åtråvärda ön Naxos. Kvinnan, Eleneni, är i fyrtioårsåldern och en mycket plikttrogen människa som sköter sina åligganden föredömligt. Hemma gör hon likadant med maken Panis och de två barnen. Ingen har minsta anledning att klaga på Eleni.

En dag när hon under städningen råkar slå omkull en pjäs på gästernas schackbräde uppstår en nyfikenhet som Eleni inte kan tygla. Hon lyckas få sin gamle lärare att köpa ett schackspel, som hon ska ge maken Panis i present. Han är naturligtvis inte det minsta intresserad, så Eleni bestämmer sig för att lära sig grunderna själv. Varje onsdag tar hon sig till lärarens bostad, de spelar och hon blir allt bättre. Sedan följer allt slag i slag. En enkel kvinna från ön som spelar schack – vad är det för dumheter! Läraren kommer med en idé som förändrar allt. När den genomförs går det som ett sus genom befolkningen, nu kan Eleni snart vara övertygad om att de är stolta över henne.

Här på Naxos utspelar sig berättelsen.

Så ser grunddragen ut i denna roman. Jag vill inte berätta mer, för det vore att förstöra läsupplevelsen för den som lockas. Det tog mig två sena kvällar att läsa den. Timmarna flög sin kos och nattens tystnad hade omgivit mig i läsningen.

Det är inte all litteratur som måste väga tungt. Vissa berättelser har fjärilsvingens lätthet. Men när de är skrivna med begåvning och elegans tar jag med glädje emot dem. Så gjorde jag med Igelkottens elegans av Muriel Barbery, så gör jag nu med Schackspelerskan. Det är romaner som skänker ett slags bubblande livsmod, och det är sannerligen inget vi har i överskott numera.

Och boken är filmatiserad.

6 kommentarer:

Fransyskan H sa...

Hm. Blev inte den filmatiserad alldeles nyligen? Det säger mig ingenting som bok (alltsâ, har ej sett den i handeln), men jag undrar om jag inte sâg en filmtrailer med samma tema häromsistens? Fast i mitt minne var utspelade den sig i ett land ännu mer ât öst (sâ kanske ej samma).
Förstâr hur du menar med det fjärilslätta som ger livsmod i vardagen. Läste min första Paasilinna i somras och det var just sâ - vilket verkligen inte är illa redan det!

Inre exil sa...

Jo banne mig Helena, tack för tipset. Lägger länk i inlägget.

Fransyskan H sa...

Och tack för bok-tipset!

Fransyskan H sa...

Men... detta är inte alls den trailer jag sett! (Kevin Kline och Sandrine Bonnaire - vilket... intressant par!). Otroligt - kanske är den mao filmatiserad x 2!

Inre exil sa...

Intressant Helena, tänk om det verkligen är så? Jag blev lite irriterad på trailern för den tyska filmen, för den avviker uppenbarligen rätt mycket från boken. I filmen tycks hon spela städerska hemma hos läraren, i boken är det ett hotell. Och så tycks de ha vävt in en erotisk relation mellan henne och läraren, någon sådan finns inte alls i boken. Hittar du den andra filmen måste du hojta.

Fransyskan H sa...

I will - och, âter, det var en liten, lâgmäld film frân öst, verkar mao mer i linje med det du beskriver...