 | |||
| På en rutig duk placeras Lafons bok vid vårt matbord, precis rätt plats och Astrid Nydahl porträtterar den så här. |
Läser. Förundras. Har läst allt Elisabeth Grate utgivit i svensk översättning av Lafon. En del - inte minst miljömässigt - känner man igen i denna självbiografiska roman om familjehelvetet.
Lafons språk och berättarteknik är mycket sofistikerad. Till synes händelsefattigt mullrar berättelserna fram, de utspelar sig 1967, 1974 och 2021. Man anar visserligen det hotfulla och fäster sig först mest vid den lågmälda rösten och realismen, men förstår sedan att något är fruktansvärt fel.
Lafon är en författare för den långsamma läsningen. Hon placerar sig mitt i hjärtats centrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar