Efter massakern borde tystnad vara påkallad. Jag är så tyst jag kan

Yael Dayan (född 1939) med sin pappa, Israels dåvarande försvarsminister, med mera, Moshe Dayan (1915-1981).

 

Nej, det är ingen tid för anekdoter alls. Anekdoterna hör hemma i den lilla lucka av hopp som vissa av oss kanske ändå kände.

Efter massakern borde tystnad vara påkallad. Jag är så tyst jag kan. Mina tårar kommer gång på gång. Mitt grubblande är mycket mörkt och något så kallat ”livsljus” erfar jag inte.

I några desperata försök ville väl judiska kretsar i Sverige, en gång i modern tid, försöka reparera något av en gammal relation med svensk socialdemokrati. Ambitionen hade jag inga problem alls att stödja.

En minnestext jag skrev om detta återpublicerar jag, trots att jag vet att massakerns alla döda inte får glömmas bort för en sekund, och trots att jag vet vad det nya kriget kan förstöra för alltid.

***

När jag i Sydsvenskan läste en artikel av gamle SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson drog jag mig till minnes en märklig händelse i mitt liv. Det måste ha varit i början av 1990-talet, jag hade bjudits av Samfundet Sverige-Israel att i judiska församlingens hus i Stockholm hålla föredrag om kibbutzrörelsens historia. Jag hade tackat ja utan att förstå vidden av vad jag givit mig in i. Jag reste till Stockholm med en av mina döttrar, som då bara var en liten flicka, vi bodde på hotell bakom Dramaten, och efter seminariet träffade hon och jag min vän Per Helge.

Seminariet visade sig vara ett försök att förbättra Israelbilden i Sverige genom att vända sig direkt till kommande makthavare. Jodå, där satt de, förväntansfulla men också många av dem skeptiska: spetsarna från SSU i hela Sverige. Och bland oss fyra eller fem som skulle hålla föredrag fanns det en hedersgäst influgen från Israel, en kvinna jag både fruktade och respekterade: Yael Dayan. Hon är dotter till gamle höken, krigaren Moshe Dayan, men själv mest känd för sitt arbete inom den israeliska fredsrörelsen. Jag tog henne i hand, presenterade mig och hälsade henne välkommen till Sverige. Hon besvarade knappt mina ord, såg mig inte i ögonen utan satte sig bara på sin plats. Thorwaldsson höll i mötet, korrekt, sakligt och sympatiskt.

Men vi hade ju inte kommit långt förrän skurarna av Israelkritik började komma. Dayan blev förbannad och talade om antisemitism, och så var alla möjligheter till diskussion förstörda. Efter pausen var det min tur. Jag hade ett mycket långt föredrag, jag var mycket nervös och jag stakade mig. Men jag tror att man lyssnade, när jag berättade om det tidiga nittonhundratalets judiska socialister och den dröm de hade om ett bättre liv. Jag tror rentav att flera av dem haft en positiv bild av kibbutzrörelsen. När jag mot slutet citerade legendaren Peres, en av den israeliska socialdemokratins ständiga andremän, som satt i en Sharonregering, för det han sagt om att drömmen var en Mellanösterns Benelux, där Israel, Egypten, Libanon och Jordanien hade ett slags gemensam ekonomisk grund att stå på, möttes det av gillande. Naturligtvis var Peres ord bara fluffiga drömmar. Ingenting som hänt under åren därefter har visat på att de skulle ha haft någon substans.

Yael Dayan flög hem till Jerusalem stärkt i sin uppfattning att svenskarna innerst inne är antisemiter, jag flög hem med min dotter till Kristianstad en erfarenhet rikare.