 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Klagandet är inte min melodi. Ändå måste jag ibland beklaga situationen. Också på en söndag.
Psykiska sammanbrott - har jag lärt under en livstid - kommer både inifrån och utifrån. De inre sammanbrotten väller fram som lava, fast osynliga. De erövrar hela jaget och blir till sist en järnhand som slår omkull. De utifrån kommande skiljer sig inte så mycket, men de är mer konkreta bevis på akut kris eller livshotande situationer som ingen, allra minst den drabbade, kan skydda sig emot. Skyddet består inte sällan i galenskap, fysiska gömslen eller oplanerad flykt, kort- eller långväga.
Psyket här i stan har stängt sin akutmottagning. Psykiska sammanbrott behandlas mellan åtta på morgonen och halv fem på eftermiddagen. Kvällar och nätter hänvisas man till en telefonjour. Beslutet är minst sagt upprörande, men ingenting förvånar mig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar