"Av omsorg om det judiska folket och dess stat har vi inga andra val än att dra oss tillbaka från territorierna och deras befolkning"

Yeshayahu Leibowitz (January 1903 – August 1994)

 

Sedan tidigt 1940-tal betraktades Yeshayahu Leibowitz som ”Israels samvete”. Han var, med Eliezer Goldmans ord, ”den mest kontroversiella kritikern av sitt lands kultur och politik”.  När han fyllde 88 år skrev Sir Isaiah Berlin: 

”Leibowitz har aldrig förrått de ideal som förde honom till detta land (…) Jag tror att man kan kalla honom Israels samvete mer än någon annan.”

Yeshayahu Leibowitz föddes i Riga 1903. Han betraktade sitt barndomshem som en plats där judendom och europeisk kultur tvinnats samman.

Han kom till Palestina 1934. Blev kemilärare i Jerusalem. Michael Walser jämförde honom med Buber och Scholem. Från sitt läraryrke utvecklades han till en filosofi- och religionskännare som kom att betyda oerhört mycket. Han avled 1994.

De citat jag här skriver in säger naturligtvis bara en liten del av vem denna man var. Men jag menar att de visar på några synnerligen väsentliga ställningstaganden. Som jag skrivit tidigare här i bloggen är de kritiska israeler som idag får utstå fasansfulla hatkampanjer från sina landsmän varken radikalare eller så mycket olika Yeshayahu Leibowitz. Han är och förblir ett exempel, ett moraliskt uppfordrande exempel. Om Israels politikerklass tycker att de bara behöver höra sina fanatiska anhängare så behöver de heller inga fiender. Men om nationen Israel ville lyssna till sina egna, kritiska landsmän, skulle mycket vara vunnit. Jag har inga illusioner på den punkten men vill ändå visa vad en klok man som Yeshayahu Leibowitz faktiskt skrev. Är han bortglömd? Det vågar jag inte tro.

“Jag måste kommentera den heliga kon om nationell enighet. Jag känner inte till någon framgång av etnisk, social, intellektuell eller religiös karaktär i judisk eller annan historia, som uppnåtts tack vare nationell enighet. Vad som varit mödan värt uppnåddes genom svåra strider, ibland också genom blodiga inbördeskrig. Det står klart att värderingar inte utgör grunden för enighet. Det är möjligt att enas utifrån gemensamma intressen, men också då är det bara det mest vardagliga som utgör enighetens grund. Strider inom ett folk är ett normalt och hälsosamt fenomen. Det som dumbommar fruktar allra mest är det vi allra mest behöver, det som i europeisk jargong kallas Kulturkampf. Den kampen är essentiell för intellektuell och moralisk hälsa. Skilda värderingar medför med nödvändighet en kamp.”

Yeshayahu Leibowitz: Ur essän Community, Land and World, 1968, i boken Judaism, Human Values, and the Jewish State.

“Bör israelisk suveränitet utvidgas till att gälla de palestinska territorier (och Sinai) som Israel erövrade under Sexdagarskriget? (…) Att styra över de ockuperade områdena kommer att få sociala återverkningar. Efter några få år kommer det inte att finnas några judiska arbetare och inga judiska bönder. Araberna kommer att bli det arbetande folket och judarna blir administratörer, ämbetsmän och poliser – huvudsakligen hemliga poliser. En stat som styr en fientligt sinnad befolkning (…) blir med nödvändighet hemliga polisens stat (…) Den korruption som kännetecknar varje kolonial regim kommer också att segra i staten Israel (…) Av omsorg om det judiska folket och dess stat har vi inga andra val än att dra oss tillbaka från territorierna och deras befolkning (…) Det finns skäl att frukta att efter alla de som stupade i Sexdagarskriget kommer många fler att stupa i försvaret av fosterlandet.”

Yeshayahu Leibowitz: Ur essän The Territories, 1969, i boken Judaism, Human Values, and the Jewish State.

“Slagordet “fred mot land” är ett program för fortsatt israelisk ockupation ”tills vidare”. Men under tiden ökar varje dag av ockupation spänningen och hatet och deras oundvikliga konsekvenser.”

Yeshayahu Leibowitz: Ur essän Occupation and terror, i boken Judaism, Human Values, and the Jewish State.

“Som Emerson slog fast, “Bra människor ska inte lyda lagen alltför mycket.” I denna anda finns det goda skäl att uppmuntra dem som vägrar tjänstgöra i de ockuperade områdena, mot deras vilja och bedömning blir de mördare (…) Även om det styrande etablissemanget i Israel misslyckas med att förstå nödvändigheten av att dra sig tillbaka från de ockuperade territorierna, och även utan en massrörelse som tvingar regeringen att ta detta steg, så är det rimligt att anta att landet så småningom kommer att bli delat på nytt, hur svårt det än är att föreställa sig att detta kommer att ske med godkännande av Israel och PLO…”

Yeshayahu Leibowitz: Ur essän Forty Years After i boken Judaism, Human Values, and the Jewish State.