Livet är en pendel mellan privat sjukdom och andras ofattbara lidande. Varje gång jag är på kliniken, nya prover tas och åtgärder sätts in, tänker jag på det som pågår och som är en större katastrof än de flesta i min generations tid.
Islamismen är en fiende helt i klass med nazismen. När mycket gamla människor slits upp ur sina sängar för att mördas eller föras bort är orsaken just islamismen/judehatet/den i religion klädda fascismen.
På kibbutzer i södra Israel levde bland annat människor som själva i barndomen räddats i de kindertransporter under åren 1938-1940, som förde dem undan nazisterna i de farligaste länderna. De flesta kom till Storbritannien.
Under torsdagseftermiddagen blev jag påmind om vem de var. Hamas förstörde det sista av deras liv i massakern och kidnappningarna.
Hur skulle livet någonsin kunna bli som vanligt igen? De vanvettiga utbrott av ondska som islamismen alltid stått och står för, och som specifikt i dagens Israel ledde fram till massmorden, är för mig den mörkaste punkten. Själva bekräftelsen. Ingenting har fått mig att rädas alla åren av rykten, utskällningar och förakt jag fått möta som "islamofob".
Jag hade fått skämmas nu, om jag inte alltid stått islamismen och dess fjäskande vänner emot.
1 kommentar:
Rakryggat av dig, Thomas. Konstigt nog tycks många tycka att Israel och dess judar på något sätt är medskyldiga i detta ohyggliga. Då som nu. Man kan bara gråta.
Skicka en kommentar