Jana Kutjina: JAG BÖRJAR MED MIG SJÄLV

 

Jana Kutjina: JAG BÖRJAR
MED MIG SJÄLV

Gotlandssamtal häfte 10

Ariel förlag, översättning av Mikael Nydahl

 

Det är en mycket gripande liten bok Jana Kutjina skrivit. Jag börjar med mig själv är just så personlig som titeln antyder. Att börja med sin egen diagnos, sitt handikapp, sitt verkliga och vardagliga liv, för att sedan vidga texten till att också omfatta det ryska angreppskriget och ockupationen av Ukraina.

 

Kutjina är cp-skadad och har således diagnosen cerebral pares. Det kan innebära väldigt många, helt olika saker. Hennes eget problem är gåendet. Eller riktigare oförmågan att gå.

 

Sjukhusscenerna bär spår av ren sadism. Att kirurgen gjort något grundläggande fel leder honom till den undanmanövrerande kommentaren: ”Och vart hade du tänkt gå då, du får ju undervisning i hemmet”. ”Och så gav han mig ett par kryckor” blir Kutjinas lakoniska kommentar.

Konkreta hinder, som att vara ”en belastning för staten” är välkända fenomen, men blir i denna ryska kontext särskilt motbjudande. I ett land där sjuka barns föräldrar ger läkarna pengar för att de ska ge bedövningar, kan ingenting i denna kusliga verklighet förvåna.

 

Resan ut ur Ryssland till en anonym exil är en viktig fond, eftersom Kutjinas jag hela tiden ställs mot riket Ryssland, detta land som blivit så fruktansvärt och som bara kan leda henne till slutsatsen: ”Det blev inte bättre av att jag levde i det.”

Ur: Postskriptum till den svenska läsaren

September 2023

 

Jag är född 1989. Jag har diagnosen cerebral pares.

(…)

Idag, 2023, är handikapp för många i Ryssland fortfarande något av en stämpel - en synonym för mindervärdighet.

Själva ordet »handikappad« används som ett skällsord i vardagstal. De senaste tio åren har nya ord börjat dyka upp i språket: istället för »sjuka« skriver man »särskilda«, istället för »handikappad« skriver man »en person med handikapp«. I media har man börjat skriva mycket om hur språket formar medvetandet, och att det därför är viktigt att förändra sitt språkbruk. Men det är en långsam och komplicerad process.

 

(…)

Jag började skriva den första texten i denna bok två månader efter den fullskaliga invasionen. För mig förändrade kriget inte bara nuet, utan också mina föreställningar om det förflutna. Jag minns hur jag ibland fick höra varningar i stil med: så som staten idag behandlar exkluderade grupper, så kommer den imorgon att behandla alla andra också. Jag minns hur jag brukade skratta åt dem. Jag tyckte att det var en vansinnig överdrift, en undergångsprofetia som aldrig skulle slå in. Jag ansåg att det var precis tvärtom: idag är det som det är, men imorgon kommer också jag att bli behandlad som en vanlig medborgare. Varför? Jag misstog mina egna önskningar för tankar, och levde på detta hopp.

Nu är detta hopp borta, och jag ser klarare.