Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann

Foto: Astrid Nydahl

 

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)

Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?" 

Vi är i ryska ögon "ett legitimt mål"

Foto: Astrid Nydahl

 

"Rysslands ambassad i Stockholm skriver på sin hemsida att Sverige blir ”ett legitimt mål för Rysslands vedergällningsåtgärder” om landet ansluter till Nato."

Redan tidigt på onsdagen kunde man ta del av den ryska ambassadörens groteska budskap. Lite längre fram på dagen kom beskedet att 19 länsstyrelser tagit emot försändelser med vitt pulver. Att kalla det hotfullt är att förminska betydelsen av en sådan rikstäckande händelse. Förhoppningsvis kommer det någon form av besked kring vem avsändaren kan tänkas vara.

Nog är det hög tid att förstå att vi för Putin-fascismen och dess krigsmaskin är just ett legitimt mål. Vilka slutsatser ska vi dra av det? 

Uppdatering

Cornucopia skriver:

Vad som sticker ut denna gång är omfattningen, som kräver en högre ambitionsnivå än rättshaverister brukar tillämpa. Resultatet blir oavsett att totalförsvarsmyndigheter med kritisk funktion vid kris eller krig får sin verksamhet störd och att en hel del vardaglig myndighetsutövning fördröjs.

Då avsikten är att påverka svenska samhället och det sker i stor skala i form av ett hot, så kan man fundera på om det hela inte borde falla in under terrorlagstiftningen? Det kan även vara ett antagonistiskt hot från främmande makt, dvs Ryssland. Oavsett krävs en del tålamod, planering och ambitionsnivå för detta och timingen är minst sagt intressant.

Anteckningar om Anna Achmatova

Anna Achtmatova 1889-1966

 

Jag återvänder till Lidia Tjukovskajas bok Anteckningar om Anna Achmatova (i översättning från ryskan av Ola Wallin):

"Terrorn som bokstavligt talat hade slukat hela kvarter i staden och bildligt talat alla våra medvetna och omedvetna tankar, terrorn som skrek ut sina klumpiga lögner från varenda tidningsspalt, från varenda radioapparat, krävde samtidigt av oss att vi inte skulle missbruka dess namn ens mellan fyra väggar, på tu man hand."

Och jag tänker på vad de totalitära systemen gör med människan - med individen! - och vad som förvandlar henne till den lydiga, den frivilligt lydiga, trots att det till en början tedde sig omöjligt. Men de var kanske inte lydiga i de verkliga terrorsystemen, Hitlers och Stalins? Det hävdar i alla fall Lidia Tjukovskaja:

"Vi var olydiga och nämnde den ständigt vid dess rätta namn, men det kändes hela tiden som om någon ständigt iakttog oss, eller rättare sagt avlyssnade oss. I tystnaden som terrorn omgav sig med ville den vara på en gång allsmäktig och icke-existerande; den ville inte tillåta att någons ord lockade ut den ur sin allsmäktiga icke-existens; den fanns runt hörnet, ett stenkast bort, och samtidigt var det som om den inte fanns där..."

Vilket är värst, vilken skadar individen mest, denna icke-existens eller den tydligt uttalade och konsekvent praktiserade terrorn i vardagen? Eller är de två en och samma sak?

Kyrkviken, en försiktig inledning

Kyrkviken vid Ivösjön. Mobilfoto: T.N.

 

När vi kom till Kyrkviken på morgonen angreps vi av den nollgradiga vinden från Ivösjön. Det var bara att ge sig. Utan långkalsonger kan man inte ens låtsas att det är vår.

Väl hemma tog min åkomma ny fart, med feber, svullet ansikte och smärta på båda sidor i halsen. Vad som pågår vet jag allra minst.

Kyrkviken vid Ivösjön. Mobilfoto: T.N.

Premiären - med förhinder

Foto: Astrid Nydahl

 

Visst kom vi till havet på premiärdagen. Svinkallt. Jag satte mig i sommarstolen som alltid följer med bilen. Gav snabbt upp. Hade hälsan varit på topp hade jag tänkt ta den lilla kustvandringen också, men den fick anstå.

Priserna på grönsaker gjorde oss smått chockade också. Vi handlar sådant hos en speciell butik när vi har bil. 48:- kilot för blomkålen måste vara prisrekord, men jag köpte hem tre kilo för att göra puré.

Veckan börjar. Om jag själv kommer igång är mer osäkert.

***

Författaren och översättaren Stewe Claeson är död. Här finns en bra text om honom, som minne. Jag återkommer här i bloggen de närmaste dagarna.

 

Vad skulle man klaga på?

Foto: Astrid Nydahl

 

Ingenting förändras i dygnsrytmen denna vår. Rutinen är den bästa ram som finns för att dagen ska ha mening och mål.

De utomhusvistelser vi gör från och med i dag, äger rum på förmiddagen. Oavsett temperatur och vind blir därmed varje dag frukten av ljus och syre.

Bortom detta finns sedan varje dags matlagning. Den har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, inte minst för att den är meningsfull och leder fram till en gemensam måltid. Kvällarna är alltid, nästan utan undantag, litteraturens och filmens värld. 

Vad skulle man klaga på? Möjligen hälsan som ter sig minst sagt bräcklig. Men inte ens det gör mig särskilt nerslagen, även om det periodvis påminner mig vad som pågår inombords. Det finns bara en väg och den leder lika lite framåt som uppåt. Hur gammal måste man bli för att förstå att allt leder mot ett oundvikligt slut?

Van Morrison Vanlose Stairway HD BBC Four Sessions

"Visa mig ditt nummer. Du är 174 517"

 

Det är alltså sant, det man hör om selektioner, gas och krematorier? Krematorier. Den andra, Walters sängkamrat, vaknar med ett ryck och sätter sig upp: "Kan man inte få sova i fred?" Han är polsk jude, albino, ingen ungdom längre; hans ansikte är utmärglat men har ett godmodigt uttryck. Han heter Schmulek och är smed. Walter förklarar i korthet vad det rör sig om.

Jaså, "det Italejner" tror inte på selektionerna? Schmulek skulle vilja tala tyska men det blir jiddisch; jag förstår honom med knapp nöd, bara därför att han verkligen vill göra sig förstådd. Med en gest tystar han Walter, han ska minsann övertyga mig:

"Visa mig ditt nummer. Du är 174 517. Den numreringen började för arton månader sedan och gäller Auschwitz med tillhörande läger. Vi är nu tiotusen här i Buna-Monowitz, kanske trettiotusen med Auschwitz och Birkenau. Wo sind die Andere?" (Var är de andra)

"Kanske förflyttade till andra läger...?" föreslår jag.

Schmulek skakar på huvudet, vänder sig till Walter: "Er will nix ferschtejen." (Han vill inte förstå).

Ur Primo Levi: Är detta en människa? (Bonniers Panache 1988, översättning av Ingrid Börge från Se questo è uomo)

 

***

Vi lever nu i den tid då allt måste sägas på nytt. Också sådant som man egentligen inte vill eller kan förstå. När jag läser Primo Levi blir jag brutalt tagen tillbaka till själva grundkunskapen. Den är varken anpassad till vårt mediala hojtande eller till de sensationslängtande scenerna. Den berättar i korta sekvenser ur det verkliga livet. Dessa sekvenser är nedtecknade alldeles i anknytning till ett pågående barbari, inte sällan publicerade på 1950-talet, motvilligt eller utan författarens tillstånd. Levi ville först inte ställa sig på scenen. Men han hade, paradoxalt nog, också denna längtan efter befrielse, kopplad till skrivandet. När han väl publicerade sig kom han att bli en av de verkligt trovärdiga och seriösa krönikörerna. Levi skriver själv i ett förord till Är detta en människa?

 

"Såväl före som efter befrielsen var behovet att berätta för 'de andra', att låta 'de andra' ta del, så omedelbart och pockande inom oss att det tävlade med de andra elementära behoven. Boken skrevs för att stilla det behovet, alltså i första hand för att nå inre befrielse."

Så läser jag Primo Levi. Så läser jag vittnesmålen från de nazityska årens industriellt fungerande dödsmaskinerier. Så läser jag alla andra böcker från lägerfångar som överlevt och befriats, oavsett om de uthärdat Gulag i Sovjetunionen, de ryska lägren i angreppskrigets Ukraina, de kinesiska korrektionslägren eller andra, fortfarande aktiva avstjälpningsplatser för människor som inte anses värdiga att leva eller som har fel sorts uppfattningar eller som aktivt vänder sig emot regimerna de lever under. Om inte annat är det sådana reflektioner man gör sig, när man vet att jakten pågår för fullt och nödropen endast sporadiskt når den fria omvärlden. 

Sista dagen utan bil

Jag och min bror på Sevedsplan, Malmö mitten av 1950-talet

 

Nu är det slut på en hel vinters bussåkande. Lördagen blir bildag på nytt och söndagen ska ägnas åt första turen tillsammans.

Busshalvåret blev katastrofalt avslutat. När jag skulle åka hem efter läkarbesöket på fredagen, stormade ett dussin tonårsflickor dörren och "såg inte" att jag redan stod där med min käpp. Orden jag yttrade tål inte dagens ljus, men flickorna fick vad de förtjänade. De saknar inte bara hyfs och vett, de saknar grundläggande insikter om mellanmänskligt beteende. Också det är tidstypiskt; nivellering och allt större egon gör allt annat omöjligt. "De älskar sina speglar", kommenterade en på bussen.

Nu väntar en lång sommar - gärna fram till slutet av oktober - med egen bil. Våra välkända platser ska återses, från nordskånska kusten till orterna runt Ivösjön. Det kan bli bra, om man bara håller sig på rejält avstånd från människorna - de andra!

 

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Omslaget till Mannen från bergen.

Den tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono ska det nu handla om, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen(1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

En av de starka rösterna från Kroatien. Dubravka Ugresic har avlidit

 

Dubravka Ugresic har avlidit i sitt hem i Amsterdam. Hon var kroatiska, född 1949 och flydde undan de förfärliga, mordiska Balkankrigen 1993.

 

Hennes bok Smärtans ministerium kom att betyda mycket för mig i svenska översättning av Djordje Zarkovic.

 

I min bok Stormar och vilopunkter skrev jag följande, som det finns skäl att återkomma till.

 

”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne.”

Dubravka Ugresic: Den ovillkorliga kapitulationens museum.

 

När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren Dubravka Ugresic sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer. En av hennes mycket läsvärda essäsamlingar finns också utgiven på engelska under titeln Thank you for not Reading (Dalkey Archive Press, 2003), liksom en handfull andra titlar. På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och nu kommer Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde. Själv lever hon numera i Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den nya boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den nya är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad. 

             I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.

             Man kan säga att hela boken handlar om missförstånd, att känna att man inte når fram med ord och tankar även om man tillägnar sig exilens nya språk.

           

I berättelsens centrum står Tanja Lucics som tillsammans med sin make Goran flytt krigets Kroatien. De har gått skilda vägar, också klyftan mellan det kroatiska och det serbiska – som kriget ytligt sett tycks handla om – äter upp deras relation, och när han i Berlinexilen erbjuds arbete vid ett universitet i Tokyo blir det förevändningen för att skiljas åt: ”Goran var nämligen serb, och jag var väl hans serbkärring.” Hon själv får arbete vid Amsterdams slaviska institution, där en vag plan om undervisning på det språk som kallades serbokroatiska lever kvar. Både hon och hennes studenter uppfinner dock ett nytt namn: vårska, alltså det språk vi kan kalla vårt (och som de andra nu döper om till kroatiska, bosniska, serbiska). Hon själv tilltalas på alla de sätt man kan tilltala det försvunna landet skingrade människor: Kamrat (”betydde lärare och var för mina studenter en munter, intim kod som förband dem med de skolbänkar som både de och jag hade lämnat för länge sedan, med gamla tider, med det land som inte längre fanns. Det var inte ens ett ord, det var det lustfyllda ljudet från Pavlovs klockor”), fröken Lucics, professor Lucics eller kort och gott Tanja. 

 

Lektionerna blir den terapisoffa där alla ska försöka identifiera och beskriva sina fantomsmärtor, naturligtvis med mycket skilda resultat. Ty i studentgruppen finns bokstavligt talat hela det försvunna landet representerat, både sådana som haft turen att få en partner i Holland och därmed början till ett anständigt liv, och rena krigsvrak. Tanjas första problem uppstår redan när hon ber eleverna fylla i ett formulär inför kursen, och till den foga en kort biografi på engelska. På engelska!? Varför nu det, undrar studenterna. Svaret är enkelt: Tanja vill göra det enkelt både för sig själva och studenterna, genom att inte ens ta sådana ord i munnen som kan väcka anstöt, och det är också därför som begreppet vårska så småningom föds. Nu kan de som vill vagga sig själv med den gamla sydslaviska drömmen, och de andra, som vill bryta upp i sin nya självvalda identitet göra det. Vips har alla ett språk de kan kalla något utan att stöta sig med bänkgrannen. Den ende som avviker är Igor som svarar: ”Shit, I don´t have any biography!”. Och det är hans insikt som också får Tanja att se, att exilen i sig är ett slags regression, vuxna människor förpassas till ett slags andra barndom och det de förväntar sig av läraren är det omöjliga: att hon ska föra dem hem till sina rätta jag igen. Klassrummet blir det förflutna. Rum och tid smälter samman, och som om kriget och flykten aldrig ägt rum vill de ny födas på nytt, i kroppar och själar som är de rätta.

              

Tanja Lucics kan naturligtvis inte hantera situationen. Sakta bryter hon samman inför förväntningarna. Mötet med skolans rektor, som är gift med en landsmaninna i Amsterdam, blir vändpunkten. Hemma hos dem, över en middag som utstrålar småborgerlig instängdhet och ångest, förnedras hon grovt. Väninnan Ines skryter om sina materiella framgångar och hennes holländske make Cees utsätter Tanja för en yrkesmässig attack, och meddelar, mitt i maten, att studenterna klagat på hennes undervisning som ”inte har någon tydlig plan och att era lektioner är kaotiska. Vi har även fått in klagomål där det hävdas att de ofta sitter på kafé med er och att det är ni som insisterar på det.”

              

Det gungar för Tanja. Marken försvinner under henne. Allt det hon byggt upp, i akt och mening att ta hänsyn till studenternas minst sagt olika förutsättningar, vänds nu mot henne. Cees berättar att han redan lämnat in nya kursplaner, där man kommer att skilja de kroatiska och serbiska språken och deras respektive litteraturhistoria och dessutom förlägga dem till två olika universitet. Tanja skulle bli arbetslös. När de förnedrat henne vänder de till en inställsam ton, som vill förmedla tanken ”vi vill bara ditt eget bästa” och just därför blir så mycket större i sitt hyckleri. Tanja ser bara en väg, och tillbaka på institutionen tar hon strid med eleverna, inför stränga program och slutar dricka kaffe med dem. Väl medveten om att hon kanske aldrig ska lyckas identifiera de elever som anmält henne för skolledningen, utsätter hon hela gruppen för samma kärva behandling.  För henne blir det en fråga om överlevnad. Men överlevnadsstrategin ska utsättas för ett slutligt, rent fysiskt angrepp som tycks vara berättelsens själva crescendo.

              

Det är just i detta skede som romanen och dess idémässiga underlag blir intressant. Dubravka Ugresic tycks här ifrågasätta hela exilkulturens lätta väg, d.v.s. den som reflexmässigt bygger en miniatyr av födelselandet och inom dennas gränser återskapar hela dess kulturella överbyggnad. Ugresic vänder på hela resonemanget och blir genom Tanja en främling i exilkretsen. Hon flyttar ut till en bedrövlig och nergången liten förortslägenhet i Amsterdam, sedan hon förlorat också sin tjänstebostad. Därifrån ser hon hur allt det som förväntades av henne egentligen ser ut. I det tysta byggs utanförskapet upp som en ny kollektiv identitet, och destruktionen av sociala mönster blir vägledande. ”Vissa kallade dessa stadsdelar för getton. Den här kallades ’lilla Casablanca’, vilket jag skulle få reda på först senare.” Ugresic säger istället att de är oaser. De tillfredställer alla mänskliga behov. Där finns allt ifrån daghem till skolor, kemtvätt, frisör, en pizzeria och ”en coffeeshop där våra ynglingar köper hasch”. Och trots det, eller just därför, är förorten med sina exilvarelser ”en parallell värld, vi lever i en halvvärld” Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av Tanja Lucics plats i världen, ger Ugresic en mycket svart bild av dess förutsättningar. Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelser, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa:

              

”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”

Resterna av det krigande Ryssland sålt till Kina

Foto: Astrid Nydahl

Vad var det Putin log så åt? Han stod där med festglasen och bytte artighetsfraser med den kinesiske diktatorn. Läs här varför Putin log:

Toppmötet mellan diktatorerna Xi och Putin resulterade i att Ryssland ska bli en kinesisk råvarukoloni. I princip all rysk olja och gas kommer säljas till Kina till år 2030 när nya pipelines ska vara klara, och Ryssland ska handla i den kinesiska valutan renminbi. Kina kommer också sälja sin så kallade högteknologi till Ryssland, och därmed kunna avlyssna all telekommunikation i Ryssland. Man kan läsa mer om det hela i Washington Post. I grund och botten har nu Putin förvandlats till Xis handdukspojke.

Moskva har återigen blivit en undersåte till Gyllene Horden.

Varför kan inte de svenska pressdrakarna informera om detta? De har trots allt anställda som kan både Ryssland och Kina. Analyserna låter i alla fall vänta på sig, och det är bara att vända sig till Washington Post för närmare information.

Som när tranor går in för landning

Foto: Astrid Nydahl

 

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)

Det grå, tryckande inre tillståndet: som när tranor går in för landning och de fångas i en banal bild. Det inre kan inte göras till bild. Orden räcker inte heller för att beskriva det. 

Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

"Men akta dig för världen! Den förstår dig inte"

En vildvuxen kyrkogård precis bakom puben Bear and Staff i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

Ni som följt mina bloggar vet att jag återkommande har läst Olav H. Hauges dagböcker, i det svenska urvalet (översatt av Lars Molin). Det är ju en mycket uppfordrande samling dagböcker, de spänner tidsmässigt över sjuttio år, från 1924 till 1994. 

Nu har jag tagit fram honom igen. I det svarta hål jag befunnit mig sedan flera månader har sådana böcker hjälpt mig att hålla kvar förnuft och rationalitet. Hauge skriver:

"Men akta dig för världen! Den förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, skulle du veta vad det är!"

Det intressanta med hans hållning är att han hela livet lever efter eget huvud - jag lärde mig aldrig att gå i takt, skriver han på ett ställe - men samtidigt som han kräver ensamheten av sig själv vill han leva med en kvinna. Han menar att ett liv utan kvinnan är att försöka sig på det omöjliga:

"Han som gör det har alltid en kamp att föra - han somnar aldrig."

Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga

Foto: Astrid Nydahl

 

"...utan fågelsång och helgmålsringning kan jag inte riktigt föreställa mig ett lyckligt liv", skrev Richard Swartz i Dagens Nyheter. Det är en mycket intressant tanke eftersom den kan sammanfatta det som skiljer vår snäva tid från ett större och längre förflutet. Det är ett faktum att djur, från de minsta insekterna till de största däggdjuren, både hotas och i många fall också utrotas.

Det omänskliga ligger mig varmare om hjärtat än det mänskliga. Skulle det vara något konstigt i det? Nej det tycker jag inte. Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga. Undantagen känner vi alla. De består främst i de vetenskapliga landvinningarna. Våra mediciner, våra kulturella landvinningar, våra verkliga framsteg. De illusoriska tillhör kategorin människoskapad människofientlighet. Men det omänskliga, det som ligger utanför och bortom människan, är alltid det eftersträvansvärda. När jag sitter vid havet och bakom mig hör fågelsången tänker jag ungefär som Richard Swartz. Det hade jag inte velat vara utan.

 

Ny måndag, ny vecka

Foto: Astrid Nydahl

 

Varje ny vecka är i stort sett blott kalenderblad. Men när jag denna måndag konstaterar att det är tredje veckan sängliggande blir jag mest bara bedrövad.

Jag stiger upp för frukost, sedan tillbaka till sängen. Jag stiger upp för att laga lunch eller middag, och sedan tillbaka igen. Kvällstid stiger jag upp för att se en film. Nätterna är oroliga och präglas av åkomman. Denna måndag ska jag i alla fall konsultera min husläkare. Han är ingen trollkarl så jag räknar inte med att få veta mer än jag redan vet. Alltså ingenting.

Quislingarna i vår tid

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag äcklas när jag på nätet ser människor fjäska för Putin-fascismen. Några av dem har jag samarbetat med. Några har jag länge hyst största misstänksamhet mot. Vilket värde har allt tal om yttrande- och tryckfrihet om man sprider föraktliga uppgifter om Ukraina och samtidigt lovsjunger Ryssland?

Quislingar finns i alla tänkbara varianter. Liksom anhängare av olika ismer ser de på sig själva som goda och välmenande människor. Domen över dem kommer att bli hård. Den formuleras i detta nu, och för varje nytt offer i Ukraina blir listan över deras brottsliga handlingar allt längre.

 

Att bryna en lie, inomhuset och ledan

Foto: Astrid Nydahl

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  

 

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

Så trött man blir på sig själv. Tio dagar till sängs. Böckerna vid min sida läses. Och jag sitter i tv-fåtöljen om kvällarna - inte för att se tv, gud bevare mig! - för någon riktigt bra film.

Inställda möten en del av sängläget. Jag har två viktiga saker på gång, som inte får ställas in. Lever på hoppet att det här eländet ska vara över nästa vecka.

Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna väntar. Jag väntar på hennes tur. 

Hauge igen:

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”

 

”Mitt liv började alltså vid en främmande kvinnas bröst"

Kväkarnas park i Selly Oak. Foto: Astrid Nydahl

 

”Mitt liv började alltså vid en främmande kvinnas bröst. Tyvärr fick jag aldrig tacka henne. Min egen mor fick se mig först efter en vecka och till en början var hon osäker: var jag hennes eller inte? 

Efter några dagar såg hon mig höja ena ögonbrynet precis som far brukade göra, och då tvivlade hon inte längre.” 

Julian Better: ur Jag var barn i Gulag (i översättning av David Szybek)

***

Min döde son Tobias hade ett favorituttryck varje gång något gick snett: Like father, like son. Det var inget originellt med det, men när jag tänker på honom är det en av de saker jag minns. 

När jag ser min egen spegelbild i något skyltfönster så är det min pappa jag ser. Samma kutiga knyck överst på ryggen, samma profil. Jag blir alltmer lik honom för varje dag som går. Så det är ju självklart att vi känner igen varandra över generationerna. Jag har inga okända barn på byn som jag riskerar att känna igen. Mina fyra döttrar och mina två söner har en och samma mamma. Nog liknar de både mig och henne. På gott och ont.

"Det är en fördel för mig att det bedrövliga tillståndet i det här landet sammanfaller med min bedrövliga ålder"

 

"Det är en fördel för mig att det bedrövliga tillståndet i det här landet sammanfaller med min bedrövliga ålder. Jag står hellre ut med att tiden nu förvärrar mina olyckor än med att min lyckliga period skulle ha störts."

 

Michel de Montaigne, Essayer,  III/IX, Om fåfänglighet (Översättning av Jan Stolpe)

Oavsett vad jag läser varje morgon eller ser i nyhetssändningar om kvällen vill jag hålla mig kvar vid Montaignes ord. Jag har läst hans essäer så många gånger, men fick en påminnelse med just dessa ord av en vän.

Att ha dem framför sig är att återgå - om man någonsin lämnat - till den illusionslösa utsikten. Både i privatlivet och det som möjligen kunde kallas det samhälleliga måste jag befinna mig där. Jag behöver inte upprepa namnen på alla de platser där katastrofen utspelar sig. Jag behöver inte ens säga något om vad som sker i mitt eget land. Det enda som behövs är att läsa Montaignes ord, igen och igen.

 

Adam Zagajewskis föräldrar i dikt och bild

 

På omslagets framsida finns bilden ovan. Den har lånats ut av poeten själv står det. Men inte ett ord om vad den visar oss. Samlingens namn är en översättning av originalets och den har översatts till engelska av hans trogna Clare Cavanagh.

Så kom då med posten det svenska urvalet Det sanna livet (i svensk översättning av Irena Grönberg). Den innehåller dikter från just Asymetria från 2014, och Prawdziwe zyciw (samlingens titel, Det sanna livet) från 2019. Och i dikten Drottningholm möter vi bilden från Asymetria:

 

"Fotot från förr - mina föräldrar

framför Drottningholms slott

i närheten av Stockholm.

Det var nog september,

avskedens och extasens månad."

 

Jag återkommer till boken när jag läst i lugn och ro.

Liggande, sittande, stående, gående...

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag tar mig ur sängen tidigt varje morgon. Men jag är lika snabbt tillbaka i den. I dag onsdag har jag sjuklegat i nio dagar. Läsning pågår, sakta och i väldigt korta omgångar. Filmer är obligatoriska kvällstid. Enda tiden på dygnet jag är uppstigen några timmar.

Under ondagsmorgonen knappade jag mig igenom min självdeklaration, godkände och konstaterade att jag kommer att få några tusenlappar tillbaka.

Jag ser ingen vår än, men så är jag inte heller utomhus. Om jag lyckas ta mig ut mot slutet av veckan blir det en triumf. 

Bloggandet kan se alltmer meningslös ut. Men den innebär en daglig övning i skrivande. Så länge det sker finns det en mening.

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

 

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer (översättning av Jan Stolpe) reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

 

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

 

Polen som förlovat land. Kultur som berikar och bildar i krigstid

The Promised Land, 1975 / Andrzej Wajda

  

När polsk film var som bäst hette en av mästarna Andrzej Wajda. Han har gjort en rad mästerverk, mycket kända världen över. De finns alla att hitta med en enkel sökning på nätet.

I går kväll blev det, här hemma hos oss, en regissörs-version (director´s cut) av hans klassiker Promised Land/ Det förlovade landet från 1975 (med stor tacksamhet till Anders i Finland).

När jag under sjukdomsperioden läser blir det dessa dagar mycket splittrat. Ibland har jag inte klarat att läsa en enda rad. Men med posten är en annan stor polack på väg. Hans postuma samling, Det sanna livet, i svensk översättning av Irena Grönberg, lär då nå Kristianstad. Hans namn var Adam Zagajewski. Han föddes i staden som då var polsk, men som nu tillhöra Ukraina; Lviv.

Adam Zagajewski (1945-2021). Bild från denna spännande sida.

Polen är en central geografisk punkt i kulturen. I den europeiska kulturen. I den kultur som berör redan, men som borde beröra oss ännu mer. Ty det är där vi sedan många årtionden hittar det som berikar, bildar och gör oss till något litet klokare människor.

Under de sista sovjetiska åren hade den polska nationen redan rest sig mot öststatsförtrycket. Solidaritet var det välfunna namnet på det som började som en fackföreningsrörelse men senare kom att bli ett helt samhällsprojekt.

Ville Kivimäki: Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939-1945 (SLS/Appell, översättning av Camilla Frostell)

 

Ville Kivimäki är universitetsforskare och docent i Finlands historia vid Tammerfors universitet. Han är född 1976. Sargade själar bygger på hans avhandling Battled Nerves. Finnish Soldiers´ War Experience, Trauma, and Military Psychiatry 1941-44). Boken i sig är en översättning från finska till svenska.

 

Låg oss titta på lite siffror. 96.000 finländare miste livet i andra världskriget och lika många sårade drabbades av bestående invaliditet. Det är chockerande höga siffror i ett litet land, som då hade en befolkning runt 3,7 miljoner.

 

En sårad soldat fördes först från fronten till fältsjukhuset och vidare till tåget som tog honom till krigssjukhuset på hemorten. Speciellt vid dåligt före, under mobil krigföring och i svårframkomlig terräng kunde evakueringen av sårade bli en ytterst besvärlig operation. Foto: Försvarsmaktens bildarkiv, SA-kuva, Helsingfors.

Författaren säger att man i Finland ser sig som ett folk präglat av krig, och han menar att det beror på att ”vi intuitivt vant oss vid att jämföra oss med Sverige”. Medan krigen skördade sina offer i Finland ”startade Stiga i Sverige sin tillverkning av bordtennisutrustning”.

 

Kvinnorna, både i fantasin och i verkligheten, var sammanhållande objekt som befäste frontgemenskapen. Framför allt mödrarna och de systerliga lottorna och sjuksköterskorna förkroppsligade den rena, vårdande kvinnlighet som gav de unga soldaterna känslomässiga band och tröst mitt i det omgivande våldet. Foto: Försvarsmaktens bildarkiv, SA-kuva, Helsingfors.

 

Ville Kivimäkis Sargade själar är inte en facklitterär bok i strikt mening, utan framför allt ett vetenskapligt, dokumentärt verk. Det innebär att grunden för resonemangen är hur psykiska sjukdomar, ställda i relation till krigets verklighet, spred sig också bland de till synes starka och stabila unga männen.

 

Läst mot bakgrund av Ukraina-kriget är boken starkt bidragande till en förståelse av vad krig gör med människor. Offren är inte bara de dödade, våldtagna och fördrivna. Offren är också alla de män och kvinnor som saknar blödande sår, men som trasats sönder inombords. De är sargade själar. De är bärare av livslånga krigstrauman.

 

En sårad soldat leds bort från fronten i Kiestinki i augusti 1941. Foto: Försvarsmaktens bildarkiv, SA-kuva, Helsingfors.