 |
| Ett temporärt skrivbord i Birmingham. Foto: T.N. |
"Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge. Jag hoppas att jag inte blir missförstådd: om värdet i det jag kan skriva vet jag ingenting", skriver Natalia Ginzburg. Mitt första äktenskaps svärmor sa till mig: "Kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb".
I den pendelrörelsen har jag levt sedan jag var i tjugofemårsåldern. Jag hade bokdebuterat i början på sjuttiotalet, men den första bok som ett förlag antog och utgav kom 1976, då jag var 24. I samma stund jag tog farväl av arbetslivet - det kallas så när man är anställd någonstans - började man hacka på mig.
Jag kunde inte redovisa några större inkomster, men allt flöt på. Det gick att leva på sin penna och skrivmaskin. Som det ser ut nu i pensionärslivet skulle jag aldrig ha tillåtit någon att anmärka på mitt vägval. Jag skulle ha svarat dem med Ginzburgs ord: "Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge".
