 |
| Ett temporärt skrivbord i Birmingham. Foto: T.N. |
"Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge. Jag hoppas att jag inte blir missförstådd: om värdet i det jag kan skriva vet jag ingenting", skriver Natalia Ginzburg. Mitt första äktenskaps svärmor sa till mig: "Kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb".
I den pendelrörelsen har jag levt sedan jag var i tjugofemårsåldern. Jag hade bokdebuterat i början på sjuttiotalet, men den första bok som ett förlag antog och utgav kom 1976, då jag var 24. I samma stund jag tog farväl av arbetslivet - det kallas så när man är anställd någonstans - började man hacka på mig.
Jag kunde inte redovisa några större inkomster, men allt flöt på. Det gick att leva på sin penna och skrivmaskin. Som det ser ut nu i pensionärslivet skulle jag aldrig ha tillåtit någon att anmärka på mitt vägval. Jag skulle ha svarat dem med Ginzburgs ord: "Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge".
4 kommentarer:
Det er der vist mange forfattere, der har fået at vide. Jeg kommer umiddelbart til at tænke på Henry Miller og - var de hans første svigermor?
Så havde det været nemmere at kunne svare som Søren Kierkegaard: "Jeg har arvet pengene, jeg behøver ikke søge lønarbejde"
Henry Millers fall känner jag inte till. Men så bra det varit om man haft det som Kierkegaard!
All heder åt dig. Jag har lämnat livet som anställd för eget företagande. Aldrig att en väckarklocka kommer in i mitt hem igen. Roligt att du fortsätter. Du kan inte sluta skriva eller hur!
Att Lars Vilks uppmärksammade dig. Jag saknar honom så mycket. Jag har fått så mycket tecken på att tiden här på Jorden är bara en liten del. Jag är en nobody. Men jag har kämpat mot de mest fasansfulla krafter i mitt inre. Nu är jag tillfreds. När min själ vreds runt på mitten en ångestfylld natt så svarade jag i ord att denna själ tillhör Jesus Krist. Efter det lugn i mitt inre. Ett tips när det närmar sig för läsare här. Om de tror då...
Skicka en kommentar