 |
| Foto: Astrid Nydahl |
En vecka och lite mer blev ett inferno på bloggfronten. Jag ville en gång för alla kapa bandet till de partipolitiska agitatorerna men visste inte hur det skulle gå till. Hellre förstörde jag bloggen än fortsatte.
Hösten blev i nästan alla avseenden fasansfull. Vårt dyra projekt med Anne-Marie Berglunds brev ett fiasko. Totalt antal sålda: 54 exemplar!
Inte en enda kultursida skrev om boken. Det gjorde däremot Björn Kohlström i sin litteraturblogg Bernur. Han fick i höstas Madeleine Gustafssons kritikerpris och hans ord väger alltid tungt. Sex sålda exemplar kan kopplas till hans recension.
Men de Anne-Marie Berglund-dyrkande kritikerna på t.ex. DN, Svenskan och Aftonbladet skrev inte ett ord. Det gjorde inte Husis i Helsingfors heller. Och från det så kallade "Anne-Marie Berglundsällskapet" inte så mycket som ett muspip.
När ska man lära sig? Efter 49 år i branschen har jag uppenbarligen inte lärt mig ett dugg.
Jag åkte på en ny vidrig sjukdom, som är kronisk och ej behandlingsbar: Cricopharyngeusdyskoordination. Esofagusdysmotorik (vilket betyder Faryngeal dysfagi) Förmågan att svälja är redan nedsatt till 50%.
De nya elpriserna har tagit ifrån mig den lilla marginal jag hade på pensionen. Det blir, enkelt uttryckt, tungt framöver.
Så vad spelar en havererad blogg då för roll? Bara en sak, nämligen läxan jag lärt mig, att aldrig mer låta bloggen bli en arena för de partipolitiska intressena. Oavsett vilka de är står de mig upp i halsen, och det är mitt eget fel att jag ens tagit i dem med tång.
