En roman som utspelar
sig i Minsk, Belarus, men mest handlar om Moskva, den stora terrorn, förvisningsorterna och fånglägren,
och alla döda, fungerar det? Jag har inte läst något liknande, även om
tusentals böcker handlar om Stalin-tidens terror, Andra världskriget och förhållandet
med Hitlers Tyskland. Det inte bara fungerar, det övertygar.
Sasja Filipenko är född 1984 i Minsk och var bara barnet när Sovjetunionen upplöstes. Han är universitetsutbildad i S:t Petersburg och hans böcker är översatta till många språk. Röda korset är hans första roman i svensk översättning.
Boktiteln är fyndig,
för den syftar både på Internationella Röda korset och på de röda kors som
berättaren i romanen, 91-åriga Londonfödda Tatiana Aleksejevna, ritar på grannars
dörrar för att lätta orientera sig i hyreshuset. Internationella Röda korset uppvaktar regimen i Moskva gång på gång för att få till stånd hjälp för alla de sovjetiska pojkar som tagits av nazisterna, utan att få minsta respons. Resonemanget är cyniskt: att bli krigsfånge är att göra sig skyldig till förräderi, därför vill man inte kännas vid dem.
Hennes berättelse är full av fasor, och samtidigt blir den ett äreminne över en kvinna som valde att bli sovjetmedborgare och förlorade både sin man och sin dotter.
Stalinterrorn blir konkret i hennes livsberättelse och därmed både lärorikt dokumentär i tonen, och spännande som varje skönlitterär bok bör vara. Med spännande menar jag inget annat än att läsaren inte ska veta vad som väntar i kommande avsnitt.
Jag är förstås jävig, eftersom min son översatt boken från ryska. Vi fick den i julklapp av honom. Just för att den är så bra ville jag visa den här i bloggen.
