Sist ut släcker. Min barndoms tobaks- och tidningsbutik på Lorensborg i Malmö. Foto: A.N. |
Den pågående flygstrejken är också ett tecken på ett nationellt haveri. Det sociala kontraktet är bortglömt, var och en ser till sitt. Flygets frånvaro påverkade oss också rent personligt. Igår skulle min fru, hennes ena dotter och två barnbarn ha flugit från Kastrup till Norrland. Det blev förstås inget. De gör ett försök med nattåget senare idag. Pengarna bortkastade. Värst av allt är förstås de praktiska besvären, irritationen, frustrationen. De delar öde med snart etthundra tusen människor. Kan en nation räddas ur en situation som denna? Jag tillåter mig tvivla så länge vi har de politiska "ledare" vi har, oförmögna till överblick och långsiktiga beslut, en politikerklass förförd av själva maktutövningen.
Alternativen ser inte det minsta bättre ut, rakt tvärtom. Fraser, tomma ord, yviga gester bygger inte upp det redan rivna och förfallna. Vågar man än en gång parafrasera polackerna med orden "Än är Sverige ej förlorat"? Om en dryg vecka är det folkomröstning hos britterna. Vad skulle det kunna leda till som skulle gagna Europa? Inte en aning. Det enda jag vet, utifrån egen erfarenhet, är att landet är en allt annat än uppmuntrande föregångare. Om tio år är Sverige i britternas situation. Utan tvekan.
1 kommentar:
Bra sammanfattning. Speciellt att du tog med flygstrejken. Kan denna vara ett led i främmande makts attacker på vårt samhälle? Sådana spekulationer har ju förekommit med avseende på migrationen, tv-master, tekniska störningar på Arlanda!, så varför inte en liten strejk à la Chile före kuppen? Okej, jag tänker högt.
Pratade precis med min gamle far (han var väldigt ung när han fick mig) och vi kom in på hur personalen på hans äldreboende slutar på grund av missnöje.
Idag var han ovanligt klar i knoppen. De hade tagit bort en av hans mediciner, vilket fick mig att tänka på talet om att hålla gamla neddrogade.
Ack, ja. Vi kom förstås in på politiken och hur vidrigt hans Norrköping blivit, och jag jämförde det spontant med Djingis Kahn och hans härjningar.
Hoppas jag inte låter ironisk. Jag är faktiskt så här "extrem".
P.S. Hur mycket svärta klarar vi egentligen? Är folk verkligen så bekymmerslösa som de verkar på Facebook eller är det bara en fasad?
Skicka en kommentar