Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham

Med anledning av gårdagens bloggpost om reformatorer och gängkriminalitet i Sverige tar jag idag tillfället i akt och berättar om Philip Goodersons studie av fenomenet i Birmingham under industrialismens framväxt.

***

Hur såg den unga kriminaliteten ut i industrialismens tidiga skeden, då människor i stora skaror kom till städerna i engelska Black Country (West Midlands)? Det vore oklokt att betrakta gängkriminaliteten (eller för den delen rena maffiaorganisationer) som ett unikt fenomen för det postindustriella samhället. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Läsningen av Gooderson ger först och främst en förståelse för att gängkriminaliteten finns som ett kontinuerligt inslag både i det gryende industrisamhället, och 140 år senare då det mesta av industrin lagts ner för avlägsna platser där arbetarna är extremt underbetalda och där regelverk och lagar är sådana att industrialisterna kan härska oemotsagda och därmed öka vinsterna väsentligt. En annan gemensam faktor är slående: under epoken 1870-1890 hade gängkriminaliteten tydlig förankring i arbetarklassen, inte minst i den från Irland invandrade, och mycket av dagens brittiska gängkriminalitet frodas också i de olika områden och sociala skikt som domineras av invandrarna, inte bara de som kom från det forna imperiet (karibier, pakistanier, bangladeshier) utan också senare från de arabiska och afrikanska kulturerna. Etnicitet kom också nu att bli en sammanhållande faktor, ett kitt som kunde definiera vem som var ”vi” och vilka som var ”dom”. Det uttalade hatet mot brittisk, vit urbefolkning i arbetarklassen och bland de trasproletära skikten, uttrycks inte sällan med orden ”white trash”.

Gooderson understryker att de våldsamma ungdomsgängen var ett nytt problem i Birmingham, ingenting man sett före den industriella revolutionen.  Det jagades billig arbetskraft i Black Country och för barnen gällde det att snabbt anpassa sig. Men också sedan de fått jobb och slet hårt för den lilla lönen, stod de ändå utan varje form av fritidssyssla. Traditionellt sett hade det i Birmingham varit ledigt om måndagarna. Sakta växte en ny tradition fram som gjorde att lördagarna, både eftermiddagar och kvällar fylldes av fritid. 

Då uppstod också spelandet på gator och torg, liksom de arrangerade slagsmål man kunde satsa pengar i, fanns det en slant över gick den till lite mat och dryck och något enstaka musikställe eller cirkus. Men så växte också något annat fram, nämligen arbetarföreningar, kooperativ och fackföreningar. Det kom också en ny utbildningslag, Education Act of 1870, med vilken man försökte få in i de yngsta i primitiva skolor på heltid. Vid den här tiden kunde man knappast tala om att arbetarna uppträdde som klass. Snarare var man splittrade utifrån områden man levde i, till och med den enskilda gatan kunde skänka identiteten som behövdes. Det var därför mer en fråga om klan, än om klass. Från 1870-talet och framåt tycks också etnicitet spela en allt mindre roll i arbetarnas led och när man närmade sig år 1900 kunde man se en allt högre grad av homogen arbetarklass. Birmingham fick stadsrättigheter 1889 och var en snabbt växande stad. Redan 1911 hade den drygt 840,000 invånare och var därmed Englands andra största stad (jämför med idag, då den alltjämt är andra stad, med en befolkning på dryga miljonen). Staden betraktades som vital och lockade människor till sig. Utbildade arbetare var betydligt vanligare här än i övriga England. Och vid en jämförelse med Manchester uppges en radikal politiker ha sagt att Birmingham hade ett hälsosammare socialt och politiskt klimat. Skillnaden ska i ett tidigt skede ha varit att Manchester framför allt hade de stora tunga industrierna, medan Birmingham hade mer av mindre arbetsplatser och små verkstäder med färre anställda. Den skillnaden var däremot så gott som utplanad runt 1970, då stadens fabriker växte kraftigt.

Vid just denna tid blev begreppet slogging allmänt känt. Enligt Birmingham Gazette 1873 innebar slogging ”ett skoningslöst stenande av förbipasserande”. Lite svårt är det att reda ut begreppets betydelse, eftersom det också användes i fabrikslivet som ett uttryck för mycket hårt arbete. Men det är otvetydigt så att slogging var ett sätt att våldsamt agera gentemot omgivningen, oavsett om det var med bara knytnävarna eller med stenar. Detta våld förekom ute i stadens olika kvarter och enligt Gooderson höll det hela stadsdelar i skräck i mer än 30 år. Sloggers, säger han, var den tidens huliganer.

Gooderons skriver att begreppet slogging etablerades under 1870-talet i Birmingham och att smeknamnet ”slogger” kunde gälla både de män som slogs för att vinna priser och för de ungdomsgäng som kastade sten på folk (jämför med dagens förortsgäng som attackerar räddningskår och polis med stenkastning). I Thomas Hughes roman Tom Brown´s Schooldays, utgiven 1857, fanns det en karaktär med namnet Slogger Williams, en ung man med hård näve och som gärna använde den. Så småningom växte de två betydelserna samman och användes under de följande trettio åren om alla som slogs, angrep med knivar eller med stenar. Stenkastandet kom rentav att betraktas som Birmingham-tradition. Pojkgängen angrep ofta människor som promenerade till och från New Street Station eller kyrkobesökare. I samtliga fall handlade det om oprovocerat våld. Gatorna var hemmet för dessa unga grabbar. De ansåg att gatorna var deras och att det var de som bestämde där.

Under 1860-talet hade det mesta av Birminghams gatuvåld religion eller etnicitet som orsak. Politiskt grundat våld var ovanligare även om både Tories och Liberals använde sig av betald gatupöbel i valtider. Dessa våldsverkade hade den milt ironiska beteckningen ”lambs”. Religions- eller etnicitetsgrundade slagsmål utkämpades mellan irländska invandrare (katoliker) och infödda engelsmän. Det fanns egentligen bara två andra invandrade folkgrupper i Black Country vid denna tid, och det var östjudarna och zigenarna. Invandringen av östjudar ökade markant på 1880- och 1890-talen då många judar också flydde de ryska pogromerna. I Birminghams utkanter levde de flesta zigenarna/romerna. Intressant att notera är att dessa romska bosättningar orsakade samma lokala osämja och stridigheter som dagens resande-bosättningar, oftast illegala, för samlevnaden i Black Countrys glesare befolkade områden.  I brittisk press är dessa incidenter en följetong. Majoriteten av resande-bosättarna är irländare på rundtur i England.

Naturligtvis utgjorde pubarna också här en ständig källa för bråk, slagsmål och allvarligare misshandel. Det kunde räcka med en vägran att servera öl till en alltför ung pojke, för att stora bråket skulle utlösas.

Arbetarna i Birmingham, ”brummies”, ansåg sig själva vara de bästa i världen, de uppträdde ofta arrogant och de trakasserade främlingar. Stadens hårdaste och mest kaotiska område fanns mellan de viktigaste kanalvarven och New Street Station. Det räckte att nämna gatunamnet Navigation Street, för att man skulle associera till alla sorters våld, inte minst på grund av all dryckenskap och prostitution som förekom där. Bland de prostituerade fanns det också barn ner till tolv års ålder, som gjorde allt för att hålla svälten borta. 

De allra yngsta var formellt sett tändsticksförsäljare, men vad de utsattes för i dessa kvarter kan man lätt föreställa sig. När journalister började samtala med dessa unga flickor, kom det till den större allmänhetens kännedom vad som pågick, och när man så småningom fick Children Act of 1889, med betydligt strängare straff mot män som utnyttjade barn. Men som Gooderson påpekar, kunde inte ens dessa straff avskräcka de män som var på jakt efter ”oskulder”.

Birmingham Mail rapporterade så sent som i november 2011 att man idag har liknande problem i staden. Studerande och unga mammor prostituerar sig för att dryga ut de små inkomsterna. Mot slutet av 1800-talet grundades Ladies' Associations for the Care and Protection of Young Girls i ett försök att skydda framför allt unga kvinnor från att hamna i prostitutionen.

Gooderson säger att gänget eller de intima vänkretsarna utgjorde en mycket viktig del i socialisationsprocessen, inte minst när det gällde säkerhet och trygghet gentemot andra. I Birmingham fanns det många tonårsgäng som helt ägnade sig åt att tigga och stjäla. Vissa av gängen hade specialiserat sig på inbrott. Genom att bryta sig in i butiker och restauranger kunde de till exempel komma åt åtråvärda matvaror som de sedan sålde till människor som hade råd att köpa dem. Ett fult inslag i gängens verksamhet var att de utnyttjade betydligt yngre barn. På så sätt kom det att ske knivrån på skolor bland de riktigt unga.

När jag läser sådant är det inte utan att jag drar paralleller till skeendet idag, där just rånen blivit allt vanligare, både på gator och torg, och i skolor. Inte sällan är det olika invandrargäng som rånar tonåringar, när det sker här i Sverige blir de rånade föraktfullt kallade för ”svennar” och i min barndomsstad Malmö har det blivit en sport att göra just detta. Lustigt nog var det också så att gängen i 1870-talets Birmingham angrep människor som samlats till exempel vid eldsvådor och olyckor!

Ett av de första morden på polismän ägde rum vid Navigation Street. Det triggades i fyllan och blev resultatet av ett djupt och långvarigt hat mot polisen. De poliser som patrullerade detta härjade område var alltid de mest erfarna. Men de jobbade i skift på nio timmar dagtid och elva timmar nattetid och fick ta emot mycket hugg och slag Konstapel P.C. Lines knivmördades i mars1875, och även om det var sällsynt att våldet ledde till att människor dödades, så talar statistiken sitt tydliga språk. Angrepp på polismän var 530 stycken 1868, och pendlade sedan mellan 400 och 600 åren fram till och med 1898 då det kom en högsta notering, 623 stycken, men det höga antalet beror i första hand på att Birminghams stad flyttade sina gränser längre ut och därmed innefattade andra tidigare självständiga städer.

Ett fenomen som jag inte stöter på särskilt ofta i litteraturen var den faktiska svälten i Black Country. Den var på vissa ställen så allvarlig att nyblivna föräldrar dödade sina små därför att de inte hade någon mat att ge dem. På 1870-talet inrättades också gratisbespisningar där man kunde få bröd och soppa, eller annars bara behövde betala en halfpenny för en måltid.  Några av de allra fattigaste, som kallades rännstensungar, räddades och omhändertogs av Children´s Emigration Homes organisation, för att skeppas till Kanada, vilket ansågs vara det bästa alternativet till att annars bara åka in och ut ur fängelsecellerna i Birmingham. Det finns rentav berättelser om sådana barn som bönade och bad förbipasserande poliser att de skulle få delta i programmet. 1888 var sextusen personer registrerade för fattighjälp och av dessa var fyra tusen instängda på fattighus eller dårhus (lunatic asylum). 

Runt nyåret 1886 var det också en så sträng vinter, med snö och minusgrader, och det faktum att man hittade ihjälfrusna människor, bland annat en gravid kvinna, att det utlöste i kombinationen med fattigdomen, de värsta upplopp man dittills sett i Birmingham. De har kommit att kallas Castle Borwich riots. Frälsningsarmén arbetade för att hjälpa människor, men de bemöttes inte bara positivt, utan ibland också både fientligt och med våld.

När väl sloggers blivit ökända i Birmingham uppstod ett nytt fenomen. Det kallades ”the peaky blinders” och dessa gäng igenkändes på sina kepsar och de var aktiva också bortom själva staden. De hade en scarf runt halsen, håret kammat med en lock nedför pannan, och en mösskärm över ena ögat. Därav kom sig beteckningen. Också gäng i London och Manchester hade denna stil. Men Birminghamgängen var ensamma om att ha kängor med metallbeslag och man hörde på långt håll när de kom marscherande genom Birminghams grusgator. Gooderson påpekar att staden inte bara plågades av ungdomsgäng som dessa, utan också av äldre gangsters som Bowey Beard och Throttlem Dodd, män som var mellan 25 och 45 år gamla. Sådana män ställde mer än gärna upp i slagsmål, särskilt om de riktades mot polisen. De hade rykte om sig att vara mycket våldsamma

Låt mig så bara återge sista meningen i Goodsersons bok om gängkriminaliteten i Birmingham:

”Gängen hade blomstrat i det viktorianska Birmingham – och de skulle så småningom återkomma.”

Är inte det en prognos som kunde gälla för Sverige och de flesta europeiska samhällen sedan dess?