Pastisch,
parodi, plagiat? Kanske något fjärde som inte alls börjar på p:
inspirationens verkan i en ny generation? Hur det ska beskrivas är jag
inte säker på. Men jag är desto säkrare på att Vitaliano Trevisan i sin roman De femtontusen stegen
försöker andas, tala, vistas och skriva med Thomas Bernhard i tankarna.
Hur så? Redan från början är det Bernhards karaktäristiska sätt att
låta en mening trassla sig in i sig själv för att så elegant avslutas,
med kursiveringar, upprepningar och allt det man lärt sig känna igen
Bernhard på. Något annat? Ja, det finns citat hämtade ur Bernhards verk,
han finns med i den avslutande bibliografin, berättarens namn är
Thomas. Slutligen kan jag inte bortse ifrån att De femtontusen stegen
får mig att tänka på Bernhards Gå. Den idé om människans individuella
och kollektiva utdöende som finns hos Bernhard motsvaras här av
självmords- och mordplanen som berättaren röjer. Både hos Bernhard och
Trevisan ligger döden som en hotande och befriande möjlighet över varje
steg de tar.
Nå, jag läser ut boken och frigör
mig därför från det Thomas Bernhard-spöke som följt mig in i den.
Romanen är så mycket mer, och ändå kretsande kring just det tema jag
skisserat. Här talar en man om sin försvunna, numera bekräftat döda
syster, han uppger sig tala om sin bror och dennes liv och livslinjer.
Allt skakas när denna man berättar hur han mördar systern och
omsorgsfullt gräver ner henne. Eller är allt en feberfantasi? Det
viktiga är ju att han mäter sin steg. Han mäter varje steg, han räknar
dem, han bokför dem. Och hemifrån till revisorn är det – tja, varför
inte femtontusen steg.
Men det stannar inte vid
detta. Den linje som förenar realism och fantasi suddas ut och tecknas
på nytt, gång på gång. Det är verkligen en mycket opålitlig mark denna
Thomas mäter under sina fötter.
Efter en stund
tänker jag att det är en berättelse om personlighetsklyvning, att
Thomas, systern och brodern är en och samma person. Fast å andra sidan,
den vuxne broder som Thomas berättar om, sägs ju vara en bild av det
förflutna eftersom han dog bara några år gammal när han vid sin mammas
sida blev påkörd av spårvagnen. Sådant noterar man, men blir inte ett
dugg säkrare för det.
Jag ska inte säga annat
än att detta var en roman som överraskade mig mycket. Och till min
glädje fann jag nästan ingenting om författaren på nätet, det stod
endast skrivet på italienska och jag kunde inte läsa mig till någonting.
Jag gissade mycket i början. En del bekräftades på vägen. Bernhards
skugga eller inte, en mycket fin roman blev det av den. Det tackar jag
för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar