Andrés Barba: Augusti, oktober.

Andrés Barba. Foto: © Maria Teresa Slanzi.

Andrés Barba: Augusti, oktober (Astor förlag, översättning av Annakarin Thorburn)

Andrés Barba är en spansk författare, född 1975, som slog igenom för tio år sedan med en roman. Den första av honom översatt till svenska är Augusti, oktober. Det är befriande att läsa en författare man saknar all kunskap om. Inga förutfattade meningar när man lutar sig tillbaka i soffan eller sängen för att läsa. Det började jag med i går eftermiddags. Jag läste kanske femton sidor och blev inte särskilt berörd (ung man onanerar och sluter sina ögon, ser diffusa kroppsdelar från kvinnor som är anonyma, etcetera).

Men så blev det kväll. Huset var mörkt och tyst, jag tog upp boken igen. Klockan hade hunnit bli drygt två på morgonen när jag läst ut den. Redan på sidorna efter det jag tidigare läst tände det till och jag sögs in i den här pojkens, Tomás, liv. Han är ju allt det man minns från sina egna tonår och som man nu ser hos sina äldsta barnbarn. Att vara fjorton är att stå precis i skarven mellan barndom och vuxenliv. Tomás är inte bra på det. Han har svårt att hantera den inre känslostormen, hamnar i gräl med pappan och uttrycker ett förakt för fastern Eli. Familjen bor i Madrid, men den huvudsakliga scenen för berättelsen finns i en liten kustby, där de befinner sig på semester. Här hakar generationernas olika skeenden samman: Tomás vill närma sig gängen och flickorna, faster Eli blir allt sjukare.

Tomás närmar sig. De driver med honom. Kallar honom Prinsessan. Våldet vibrerar i luften och någon gång exploderar det. Men han dras dit, det finns en mognad och en djärvhet bland dessa gängmedlemmar som triggar honom. Och mycket riktigt: en av de unga flickorna vill ta honom med ner på stranden för oralsex. Han invigs i något han inte vetat ett dugg om tidigare. Det blir en både fysisk och mental chock för honom.

Så långt kan man berätta utan att förstöra bokens dramatik. Men jag vill inte säga mer, än att detta sexuella uppvaknande och dramatiskt destruktiva i kombination leder till en katastrof. Tomás vill ställa den till rätta själv. Och det är i denna avslutande avdelning av boken som den växer och gör starkt intryck på mig.

Sammanfattningsvis? En mogen berättelse om tonårens helvete och förlösande ögonblick, om livet som både ett lyckoland och en straffanstalt. Jag är tacksam för att ha fått möjligheten att läsa den.