Johan Wrede: Tikkanens blick. En essä om Henrik Tikkanens författarskap, livsöde och personlighet (Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Atlantis förlag)

Henrik Tikkanen är en av dessa finska och/eller finlandssvenska författare som lästs och älskats också här i Sverige. Hans hustru Märta Tikkanen kan också infogas i den kretsen.

Nu har Johan Wrede, professor i svensk litteratur och svåger till Tikkanen, skrivit en tjock och fascinerande bok om sin släkting. Egentligen är hans utblicksplats kongenial med föremålet för studien. Den tämligen nära relationen mellan Wrede och Tikkanen möjliggör ovanliga kunskaper och insikter, som används i analysen av både Tikkanens liv och verk.

Självklart står några särskilda arbeten och sakförhållanden i centrum, och det är just när Wrede närmar sig den så kallade adresstrilogin som det börjar bränna till ordentligt. Hela det centrala partiet i hans essä hänger också samman med Märta Tikkanens utgivning av numera världsberömda Århundradets kärlekssaga. Adresstrilogin som utkom på 1970-talet hade några av litteraturens märkligaste namn. De tre romanerna hette Brändövägen 8 Brändö Tel.35, Bävervägen 11 Hertonäs och Mariegatan 26 Kronohagen. Wrede citerar trilogins inledning:

"Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som är livets mening och omöjlighet."

Detta kommenterar han själv med orden:

"De inledande sidorna i Brändövägen 8 framstår som en enastående effektiv kombination av introduktion och läsanvisning, inte bara för den inledande romanen utan för hela trilogin."

I adresstrilogin skriver sig Tikkanen både en barndom och en ungdom, han vistas i det krig han frikallar sig själv ifrån genom att helt sonika skjuta sig själv i armen, och framför allt skriver han sig ett långt äktenskap präglat av hans egen svåra alkoholism. Här blir Wrede en riktig och sann berättare. Han läser, analyserar texter och ställer allt i ljuset av sin egen erfarenhet och kunskap.

Mycket intressant är också att ta del av Wredes redovisningar och resonemang kring presskritiken både i Finland och Sverige. Tikkanen försökte säkert uppriktigt och ärligt redovisa också sina fula sidor, men möts av vredgad feministisk kritik här och var (Wrede analyserar sammanhangen på ett föredömligt sätt).

Man kan bara försöka föreställa sig hans reaktion på hustruns kärlekssaga, som enligt Wrede var hennes enda sätt att komma till tals med Henrik, mannen som gång på gång lovade bot och bättring men fortsatte supa bort familjen. Hon lät honom läsa den i manus och han uppmuntrade henne att publicera den.

"Läsningen hade inte skett utan smärta och hans varierande referat av vad som gjorde mest ont, kostade också på honom. Han var imponerad av verket och även lättad eftersom manuskriptet ju också öppnade hans ögon för vad han dittills bagatelliserat. Han hade också uppmanat henne att publicera texten - och det utan att be henne göra några ändringar. Hade han själv stått ut med hennes text skulle han nog klara hyenornas reaktioner också, trodde han."

I sammanhanget tycker jag dessutom att Wredes redovisningar av motsättningarna mellan det finskspråkiga och det svenskspråkiga Finland är oerhört intressanta, inte minst därför att de med Sannfinländarnas framstormning ter sig akut svåra idag.

Johan Wredes bok är den första som för mig skapar en helhetsbild av Henrik Tikkanen, hans tid och kulturkrets. Den är oerhört värdefull och rik på såväl person- som litteratur- och kulturhistoria.