Göran Börge (1933-2012)

Göran Börge är död. Jag vet att ni som håller DN eller Svenskan kanske sett dödsannonsen. Jag fick beskedet igår kväll av hans fru Ingrid Börge. Det var ett mycket sorgligt besked, men det var inte oväntat. Jag fick av Ingrid Börge tidigt veta att Göran var svårt cancer-sjuk. Och jag fick veta när han överflyttades till Maria Regina Hospice. Jag hade ju en tid undrat över hans brevtystnad.

Göran Börge föddes den 2 december 1933. Han avled den 1 oktober 2012. I rummet där han låg spelades Bach-kantater. Han begravdes för en knapp vecka sedan i kretsen av de allra närmaste.

Göran och jag hade en mycket lång brevväxling bakom oss, flera årtionden (jag vill minnas att vi började på 1980-talet). Han var en av dessa äldre kollegor som fungerade både som mentor och vän för mig. Göran var därtill en av de få som jag kunde diskutera samtidens nivellering med. Vi förstod varandra med mycket små ord. Hans brev var alltid maskin- eller handskrivna (och därför visar jag er omslagsfliken till hans bok Hemma på Capri från  2001). Tillsammans med hustrun Ingrid reste han skrivande till sina favoritplatser. De fanns i Italien, Grekland och inte minst i den nordafrikanska ökenvärlden. Sidor av Sahara som kom 2008 är ett av hans praktverk från den senare miljön, bland annat med fina texter och bilder från Libyen.

Boken har han tillägnat hustrun med orden ”Till Ingrid, trogen och uthållig färdkamrat sedan 48 år”. När han nu avled hade de, med Ingrids ord, haft "ett lyckligt och rikt liv tillsammans i 52 år"

I den här vackra boken från 1981 lärde jag för första gången känna det albanska exilsamhällets arbëreshër. När jag såg bilden av Skanderbeg-statyn i staden Lungro fick jag gnugga mig i ögonen. En albansk medeltida hjälte på ett italienskt torg?!

Göran var både skönlitterär författare och en resande skribent som förenade en rad olika egenskaper inom sig. Han skrev det han med säkerhet visste. Hans resor blev till rika dokument över kulturer vi egentligen inte vet så mycket om. Han hade en bok nästan färdig – den finns i korrektur – som kommer att ges ut postumt senare i höst, Grekiska sidospår.

Jag skulle vilja visa er några typiska passager ur Görans sista brev till mig:

”Vad gäller den allmänna utvecklingen – rätteligen avvecklingen – är vi överens om det mesta. De sanna värdena är satta på undantag, de falska hyllas. Allt det goda i EU-tanken hotas av den nationella egoismen och av politiker av krymplingars format; några statsmän med visioner tycks inte finnas längre. Om vi håller oss till den kulturella fördumningen så frågar jag mig (till skillnad från dig?) varför människor i gemen så villigt låter sig dras med i eländet. På vad beror den infantilisering av vuxna som man iakttar omkring sig, t.ex. att allt fler låter sig hemfalla till barnspråk (…) Vad är det som gör att den andliga mognad som borde vara parallell med den fysiska, således naturlig, uteblir hos så många. Det räcker inte att tala om marknadskrafterna, människor har väl ändå något eget att sätta emot?”

Ur Sidor av Sahara om Libyen.

Så uttryckte sig Göran i breven. I böckerna ser man inte mycket av detta. Därför betraktar jag honom som en av de alldeles ovanliga människor som kan gå under begreppet ”kämpande pessimist” – för även om han såg vad som pågick runtom oss betraktade han ändå sitt uppdrag som författare som viktigare än något annat. I böckerna gällde det att förmedla kunskap. Om det blev lång brevtystnad så visste jag att han helt enkelt var djupt försjunken i en ny bok.

Jag är så tacksam att jag under alla dessa år fick föra ett samtal med Göran, att hans böcker alltid kom hit och att jag har dem i säkert förvar här.  Jag är tacksam – och ledsen över att han nu är borta.

Här skriver Bodil Zalesky om en av hans böcker.

(Klicka på bilderna för läsbart format av texterna)