 |
| Simrishamn i augusti. Foto: Astrid Nydahl. |
Farten med vilken livet rusar fram skrämmer mig alltmer. Jag har länge försökt tänka på döden dagligen, hålla medvetandet om döden på hög nivå. Många har dött i min krets, nära vänner, familjemedlemmar, ett barnbarn... och varje gång jag påminns om döden måste jag också reflektera över min egen dödlighet. Jag har ett antal kroniska sjukdomar som kan gå över i något helt annat mycket fort. Jag tänker ibland när jag sitter bekvämt och ser en bra film att jag kan vara död innan den ens hunnit till slutet. Och jag tänker det när jag läser eller skriver. Mitt i en mening kan.... ja, det kan vara så att döden slår till mitt i en mening. Under hela arbetet med nya boken Black Country, fram till överlämnandet till tryckeriet för en vecka sedan tänkte jag på döden. Skulle jag hinna göra boken färdig? Nu vet jag att den kommer att levereras och därmed också skickas till sponsorer och förhandsbeställare. Men blir det jag som gör det? Det är faktiskt inte möjligt att besvara en sådan fråga. Vet jag ens vad som händer i eftermiddag? Nej, det gör jag inte. Jag vet egentligen ingenting annat än det jag befinner mig i just nu, vid datorn tisdagen den 16 oktober 2012, klockan 11.24.
3 kommentarer:
Bara nuet är.
Döden hör inte hemma där... inte i att forma tankarna, i varje fall.
Kanske lättare sagt än gjort, men du tycks absolut inte låta döden forma tankarna. Tvärtom!
Tack Cecilia. Det är så sant, men det är också det svåraste.Nuet.
Jovisst. För nuet är ju livet. Bara nuet är det.
Och om man tänker efter; vem skulle egentligen vilja att det var "lätt" - livet? Det skulle nog snabbt bli rätt tråkigt ändå, trots allt. Tänker jag numera...
Det som en gång tycktes vara ett lidande, ser för mig mer och mer ut som det, som är det verkliga livet. Där det händer saker, där man förändras och lär sig. Där den verkliga livsglädjen finns, för vem trodde att den skulle vara "gratis"...
Skicka en kommentar