fredag 14 januari 2011

Vad är det han minns av barndomen och tonåren, nobelpristagaren José Saramago?


José Saramago: Små minnen (W&W, översättning av Hans Berggren).


Min första resa till Lissabon: kall och regnig april 1983, i sällskap med Carlos (Malmövän född i Lissabon) och Per. Vi skulle, efter middag hos Carlos föräldrar, åka till platsen där vi fått låna en lägenhet. Den ägdes av en kvinna som var advokat i Macau. Adressen var Rua Sabino de Sousa. Högt beläget med utsikt över floden Tejo. Läckande tak som släppte in regnvattnet. Tung gasbehållare som fick bäras upp från butiken till lägenheten. Nu vet jag att en av Portugals mer kända söner haft denna adress, Nobelpristagaren José Saramago, som i barndomen bodde där med sina föräldrar.

Jag läser detta i Saramagos lilla anspråkslösa memoar, Små minnen, som helt koncentreras kring barndom och tonår. Det blir därför både en skildring av de tidiga åren i lantarbetarfamiljen och av uppväxtåren i olika stadsdelar i Lissabon. Saramago säger att man i huvudstaden flyttade tio gånger på tio år.

Saramago berättar här på ett mycket enkelt och vardagligt sätt. Livet i en fattig portugisisk familj var på 1920-talet och framåt inte lätt. Fadern blir så småningom poliskonstapel i Lissabon. Han är noga med att påpeka att han var patrullerande polis och inte inblandad i statens smutsiga hantverk gentemot oppositionella. Familjen bodde då i Mouraria, där Saramago minns hur artilleriskotten avlossades från Castelo de São Jorge mot de upprorsmän som 1927 från sin ställningar i Edvard VII:s park försökte erövra staden. Kvarteret minns han också för biografen Loppans skull.

En liten lustig detalj återkommer han till rörande sitt efternamn, Åkerrättika. Det var familjens smeknamn hemma i byn. Kontoristen som skulle skriva in sonens födelse skrev på eget bevåg – pga fylleri eller bara för att jävlas – in namnet Saramago efter José de Sousa.

Också i närheten av Rua do Capelão levde familjen, gatan som fick ”en fatal och ofrånkomlig närvaro i fadotexter och hågkomster av Maria Severa och Marguês de Marialva.”

Det är en stor fröjd att läsa dessa tidiga minnen av Saramago. Han avled så sent som sommaren 2010. Om han hade fler memoarvolymer färdiga vet jag inte, men jag hoppas att han också skrivit om åren efter 1974, inte minst för att han som kommunist blev avskedad 1975 under den turbulens som kunde ha krossat den spröda demokratin (då kommunisterna försökte sig på en statskupp med några av kaptensrörelsens centralgestalter), och om tiden efter publiceringen 1991 av Evangeliet enligt Jesus Kristus då han gick i exil. Han flyttade till Kanarieöarna där han också avled. Evangeliet fick både portugiserna och läsare runtom i världen att splittras för eller emot både boken och författaren.

Jag har många gånger tröttnat på den vulgära retorik som Saramago använde sig av. 1969 gick han med i det doktrinära kommunistpartiet (ett av de få riktigt sovjetrogna ända till slutet) och han gav aldrig upp sin stalinistiska övertygelse och anslöt sig därför till allt bisarrare ståndpunkter, sådana som idag ingår i standardrekvisitan i islamistiska och/eller extrema vänsterrörelser. Kritikern Harold Bloom menade att Saramagos jämförelse mellan Västbanken och Auschwitz var ”en oförlåtlig brist på fantasi”. Bloom har hållit honom för att vara världens andra största romanförfattare efter Philip Roth, men han upprördes av hur ”människan är oförmögen att bli politiskt vuxen. Om man är en portugisisk stalinist 2007 så betyder det att man faktiskt inte lever i den verkliga världen.”

Nå. Många stora diktare har visat sig vara politiska krymplingar. Det må José Saramago ha varit, av olika skäl, och visat extrema prov på mot slutet av sitt liv. Men hans författarskap står där i en alldeles egen division, och särskilt hans lilla memoarbok kommer jag att hålla för en av hans bästa.

Boken utkommer om en vecka, den 20 januari.

4 kommentarer:

annannan sa...

Det var inte bara Saramago som avskedades. Innan han själv blev utrensad från DNs (Diário de Notícias) redaktion hade han själv rensat bort journalister av politiska skäl. En av dem var den nylligen bortgångne Carlos Pinto Coelho http://pt.wikipedia.org/wiki/Carlos_Pinto_Coelho, som hann falla offer för ytterligare en utrensning under sin karriär. Denna gång var det dock inte han själv, utan hans finstämda kulturprogram Acontece, som sannolikt inte bedömdes tillräckligt attraktivt i dokusåpans tider.

Själv saknar jag både programmet och Pinto Coelho.

Och tycker att Pequenas Memorias är en mycket fin bok.

Inre exil sa...

Tack för att du lägger till denna mycket viktiga information.

Jag har många gånger funderat på vad Portugal hade varit för land 1974-1990 om Saramago och hans gäng lyckats.

annannan sa...

Japp, det är en relevant fråga. Jag tror inte att vi skulle vilja leva i det landet.

I en del före detta östblocksländer har det blivit en kraftig högervridning, med högst tveksamma konsekvenser för demokratin. Jag tror att motsvarande vänstervridning med klara odemokratiska inslag hade blivit konsekvenserna i Portugal.

Jag hör inte till gardet som menar att revolutionens mening förfelats. Det är visserligen mycket som inte är som det ska i Portugal, men jag tycker ändå att när man betänker alternativen finns det all anledning att svinga bägaren och sjunga Grandola varje 25 april.

Inre exil sa...

Oja, precis! Min vän Carlos rymde när han kallats som värnpliktig till krig i Afrika. Samlade ihop sina slantar och kunde köpa enkel tågbiljett till Köpenhamn. Hamnade i Malmö, i friheten.
Vem skulle byta friheten mot ett fascistiskt eller kommunistiskt vardagsliv, i olika uniformer bara men med samma eländiga tankepoliser.
Grandola sjunger jag av två skäl varje 25 april, min dotter Ditte föddes nämligen på frihetsdagen 1984 och den förste jag ringde var Carlos som med sina vänner i portugisiska föreningen firade tioårsdagen och grattade oss till nejlikeflickan!