onsdag 19 januari 2011

En bild och minnena den väcker.

Bilden är nu 35 år gammal. Den togs på en bakgård till ett hus i Stockholm där hela SKP:s verksamhet fanns inrymd: partiexpedition, Gnistan-redaktionen och Oktoberförlaget. SKP var den svenska maoismens största organisation. Centralen där Jan Myrdal-gänget styrde och ställde bakom kulisserna i Folket i Bild och minst hundra andra organisationer.

Jo, det är jag på bilden, 24 år gammal. Det är Robert Aschberg som tagit den. Jag skulle prosadebutera på Oktoberförlaget med en bok som hette Fabrik, ett taffligt försök att skriva så att det passade "revolutionära syften" utifrån min erfarenhet som fabriksarbetare på Nordsjö färg i Malmö. Där lärde jag känna de andra på förlaget: Kalle Hägglund (som gav ut Stalin på den tiden och sedan fortsatte med Hitler av bara farten), Kicki Askelin, Anders Johansson (som var en fin musikproducent, med bland annat Peps Perssons Fyra tunnland bedor om dan) och Aschberg. Både skönlitteraturen (från Kadaré till Fogelbäck, från Ivar Lo till Tor Obrestad) och populärmusiken utgavs som ett slags blomster i den rabatt som annars bara bestod av politiskt ogräs: Mao, Enver Hoxha, Kim il-Sung, Pol Pot, Stalin, Lenin och "den stora polemiken" kring brytningen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Här fanns också allt det som importerats från norska AKP(m-l) med flaggskeppen Solstad och Haavardsholm.

Vad tänker jag när jag ser den bilden? Jag tänker: ung var jag men redan tvåbarnsfar. Ung och mycket naiv. Det skulle dröja fyra år till innan jag med högt huvud lämnade den sekten. Jag var förvisso bara medlem några månader (fanns med i kretsen som "sympatisör" - vilket var det högtidliga ord som var i bruk - sedan 1975-76), men invald som medlem från våren 1978 till sensommaren, då maoismen (både som statsbärande ideologi och partiapparat) brutit med albanerna och jag tagit parti för de senare (eftersom jag vid tidpunkten befann mig i Tirana och det hade varit synnerligen oklokt att göra något annat före hemresan - dock behöll jag ståndpunkten att det var den lilla nationen på Balkan, liten som Småland, som blev offret i den striden).

Då blev jag utesluten ur SKP:s Malmöavdelning. Men att jag gav ut boken Fabrik får jag fortsätta leva med. Hade man stigit in i litteraturen från ett annat håll - mindre styrt av politiska klichéer - hade naturligtvis saken sett helt annorlunda ut. Men det förflutna kan man inte ändra på. Man kan bara lära av det, en livslång läxa.

Det var 35 år sedan. Fortfarande lever jag med den bilden på näthinnan: klädd i skinnjacka och med mörk blick mot en sliten bakgårdsmur på Östermalm i Stockholm. Den tiden kommer aldrig tillbaka och tur är det.