tisdag 11 januari 2011

Bokens värsta fiender?

"Ända sedan medeltiden har bibliofiler slagit fast att boken har fyra dödsfiender: eld, vatten, bokmaskar och bibliotekarier." Det skriver Jesper Huor i dagens DN med anledning av att SvT imorgon inleder sin dramaserie om "Bibliotekstjuven", den högt uppsatte tjänstemannen på Kungliga Biblioteket som stal samlingarnas verkliga dyrgripar och som mot slutet av sin bana sprängde sig själv i luften.

Jag funderar på saken, är bibliotekarien en dödsfiende till boken och litteraturen? I min barndom framstår hon som själva porten till litteraturen. Utan Britt-Louise i Lorensborgsskolans bibliotek hade jag kanske aldrig börjat läsa, eller så hade jag stannat i det triviala. Utan henne hade vägen mot den riktiga litteraturen kanske inte blivit synlig.

Men jag tänker framför allt på dagens situation. Vi vet vad de svenska biblioteken köper in. Vi vet vad de avstår ifrån (Bibliotekstjänst har statistiken). Vi vet också att de i allt högre grad strävar efter att höja "besökssiffran" vilket är något helt annat än hur många som lånar och läser böcker. Besökssiffran höjer man lätt med café, datorer, underhållning och myspys.

Kanske är utsagan ändå riktig? Alltför många flyter med strömmen, följer "tidsandan" och gör biblioteken till massproduktionens filialer, där deckardrottningar och poliskungar ostört kan bidra till den kollektiva fördumningen. Förändringen kan i Sverige inte komma förrän utbildningen av bibliotekarier åter fokuserar på litteraturen, kunskap om den, istället för att som nu utexaminera experter på datorprogram.