"Lenin var en lika god strateg som han var medelmåttig filosof, och han ställde problemet om maktövertagandet främst. Låt oss först konstatera, att det är alldeles felaktigt att som man brukar tala om Lenins jakobinism. Lenin tror bara på revolutionen och på effektivitetens dygd."Det skriver Albert Camus i Människans revolt. Det är i denne tyranns namn som filmaren Maj Wechselmann tagit emot det av Jan Myrdal instiftade Leninpriset. Tyrannen, diktatorn, instiftaren av det mångåriga sovjetryska terrorväldet, massmördaren, bedragaren Lenin, en man för vår tids myrdalslickare att se upp till. Nu är de tre: Gardell, Andersson och Wechselmann. Vem blir den fjärde i kvartetten? Jan Guillou? Åsa Linderborg?
När Roy Andersson i något slags flummig rättviseidé finner Lenin värd att stödja är det i sig uppseendeväckande. Att Wechselmann med rak rygg tar emot priset är inte det minsta märkvärdigt. Pikant är däremot det faktum att hon kommer ur det parti - VPK som blev Vänsterpartiet - som Myrdal ägnade 25 år av sitt liv att bekämpa. Nu samlas de kring den flagga som idag bara är en vimpel: statsrevolutionärerna i Göteborg (Myrdals egna ord), vänsterpartisterna och gamla Folket i Bild/ Nordkoreanerna. De är idag så övertygade om sin egen förträfflighet, att de klamrar sig fast vid varandra, de som en gång utropade varandra till värsta fiender. Är vimpeln bara röd så spelar lössen i vecken inte längre någon roll.
För att förstå bakgrunden till Leninpriset bör man, förutom att fundera över Myrdals egen drift att göra sig odödlig, läsa till exempel Albert Camus.
