torsdag 29 september 2016

Kommunismens svenskhet

Foto: Astrid Nydahl
Ur en artikel i dagens Göteborgsposten av Adam Cwejman:

"Till skillnad från nazismen som efter andra världskriget blev omöjlig i offentligheten och inom alla institutioner, kunde kommunismen och dess många förgreningar leta sig in på universiteten, i tidningarna och kultursfären. Där kunde aktivisterna i lugn och ro relativisera, förminska och förvrida de kommunistiska regimernas brott. Det gjorde att kommunismen i någon mån har varit salongsfähig i Sverige, eftersom dess brott konstant har omdefinierats och reviderats i historieskrivningen.

Att vara medlem i Sveriges oreformerade marxist-leninistiska parti utgör ingen skymf som omöjliggör en roll i det offentliga. Att folkkära personligheter, från Sven Wollter till Pia Sundhage, tillhör ett parti som ägnar sig åt historierevisionism rörande massmord uppmärksammas aldrig i hyllningsartiklarna. Deras partipolitiska tillhörighet som mest anses vara en kuriös detalj, inget att uppröras över.


Det är ingen som accepteras i offentligheten med brasklappen 'tja, han är nazist men vilken fantastisk röst han har!'. Det finns ingen fascist, högerextremist eller nazist vars politiska gärning eller bakgrund visas förståelse, 'han vill ju egentligen bara väl'".