Anne Enright: Den gröna vägen
(Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson)
Den gröna vägen är både en
konkret väg genom ett landskap - den går
genom Burren i County Clare, Irland - och en litterärt gestaltad livsväg. När
jag nu bekantat mig med människor i detta landskap genom Anne Enrights roman
blir jag övertygad om att också det samtida Irlands litteratur erbjuder nya
insikter om vad det innebär att vara människa idag.
Allt börjar 1980, hos
familjen Madigan i huset Ardeevin. Här är de ännu flickor och pojkar, men med
berättelsens utveckling ska de bli kvinnor och män. Madigans ska inte bara bli
vuxna, de ska också ta berättelsen ut i världen. Vi bekantar oss med systrarna Hanna och Constance. Dan ska bli präst, men ödet
vill något helt annat, och vi möter honom så småningom i både USA och Canada. Enright tar oss också till Senegal med sin berättelse. Irland är då, 1980, ännu ett land där man inte kan uttala det onämnbara när man
som flicka skickas till apoteket för att inhandla intimprodukter. Det är kyrkan
som sätter normerna och de går djupt in i ryggmärgen.
Som familjekrönika uppskattar
jag mycket denna roman. Men den är mer än så, den är i själva verket en
kollektivroman som ger oss en bild av Irland mellan 1980 och nuet, ett Irland
som så småningom blir en del av den globala byn där världsdelar, folkslag, kulturer
och etniciteter huller om buller förväntas samleva. Konflikterna i Enrights
Irland är kanske inte katastrofala men de finns där hela tiden, som sprickor i
familje- och samhällsbygget. Bokens klimax är den sista jul man ska fira i familjehuset som ska säljas. Då återvänder alla och tonen blir ibland både irriterad och stämningen tryckt.
Med Enright är jag glad att ha upptäckt ett nytt
författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar