I dimma, på gym, mitt i eländet...

Dimman rullar in över Landön. Foto: Astrid Nydahl

Ingen, bokstavligt talat ingen, skulle kunna föreställa sig undertecknad kämpa på ett gym. Ändå är det nu ett faktum. Idag gjorde jag andra passet på tre olika stationer, i akt och mening att skaffa mig en smula fysisk kondition inför operationen i början av december. I hela två år har jag bara suttit. Suttit i skrivbordsstolen, i tv-fåtöljen, i läsfåtöljen och i utestolen på Landön. För två år sedan, den 10 oktober exakt på dagen, hände det som förlamade mig, min yngste son tog sitt liv. Jag trodde verkligen att jag skulle gå under men jag fann vägar till tröst och återhämtning. Dessvärre drabbade dessa vägar min fysik. Aldrig har jag varit så svag och i avsaknad av muskler. Så på Sportmed i Kristianstad går jag nu två gånger i veckan. Livrädd för andra människor som gör detsamma till dunkande popmusik har jag redan lärt mig hantera miljön: jag skruvar ner musiken till ett minimum och ingen verkar reagera. Och jag har valt besökstider mitt på dagen då där är som minst människor. Idag hade jag bara sällskap av två kvinnor som satt i rullstol, och en assistent till den ena. Vi till och med konverserade varandra. Och så har jag lovat att mina dagliga promenader på Landön ska bli en smula längre.

Idag kom dimman och regnet. En liten aning regn. Imorgon har man lovat hårda vindar. Vi får se, det finns strategier för sådant också.

Samma plats, samma dag, som en engelsk hed. Foto: Astrid Nydahl