Skrift vänd mot annan verklighet. Grafomaner & litteratur

Foto: Astrid Nydahl

Det är en tung tid. Kanske inte tyngre än annars. Men tyngden förstärks av mörkret. Och vid sidan av mörkret också av en stor tomhet. En brist på mening. Så jag läser om litteraturens grafomaner i Horace Engdahls bok Ärret efter drömmen:

"Vanliga skribenter tror på skrivandets nytta. Grafomanerna har upplevt dess djupa meningslöshet och känner intuitivt att skriften är vänd mot en annan verklighet än meningarnas."

Det är en mycket träffande beskrivning. Kanske är den giltig långt utanför grafomanernas krets. Jag känner igen mycket av min egen värld i den. Ändå försöker jag, just i skrivandet om än ingen annanstans, se meningen. Hur skulle det annars gå att ens sätta sig för att skriva? Kanske återstod då bara läsandet, det betydligt viktigare läsandet. Kafka skrev ju en gång "Jag är ingenting annat än litteratur", och det kan vara en bra sätt att beskriva ett liv där skriftens olika världar är viktigare än den "verkliga" (vilken den nu är). Längre fram i sin bok skriver Engdahl:

"Grafomanernas asocialitet är en reaktion mot litteraturens förnedring, då den tvingas vara något annat än sig själv, till exempel något att konsumera."

När jag i förmiddags satt i ett väntrum på sjukhuset snappade jag åt mig ett nummer av Vi läser från sommaren 2014. Där sipprade det ut exempel på litteraturen som vara, som konsumtion. Den sortens publikationer vill flirta med presumtiva läsare genom att fyrfärgsproducera vackra författarporträtt och glaserade textmassor. Där ser vi litteraturens förnedring. Dess totala brist på mening, annan än den som kan köpas och säljas.