Godhetsindustrin. Thomas Bernhard om den motbjudande offerviljan

Foto: Astrid Nydahl

De människor, som oupphörligt säger att de är beredda till varje offer och så vidare, de helgon som skockas till sitt offerskap och sin offerberedskap som svinen vid tråget och som finns i alla länder och världsdelar, de må ha alla möjliga och omöjliga namn, de må heta Albert Schweitzer eller Moder Teresa, de är mig djupt motbjudande. Ingenting annat har dessa människor i sinnet än att låta sig höljas i ärans lagrar och överhopas med ordnar på bekostnad av dem, som de sögs försörja så väl och som ropar efter dem med utsträckta hjälpsökande händer. (Thomas Bernhard, ur Betong, sv. övers. av Margaretha Holmqvist)

Godhetsindustrin kommer och går, men den finns hela tiden som en underström i allt vi företar oss. Sverige har sett den i hysterisk aktion det gångna året. Denna industri talar mycket riktigt om offervilja, men den cementerar och konserverar förutsättningar för sin egen verksamhet. Ingen människa blir fri av allmosor. De sociala och politiska strukturer som möjliggör den yttersta nöden och det värsta lidandet kompromissar aldrig om förutsättningarna. Tvärtom ser den allmosorna och godheten som nödvändiga beståndsdelar av sitt skändliga system. En alleuropeisk godhetsindustri har inbäddat i sig också smulornas och lånens princip, som är ett socialt och politiskt fängelse. "Den fria marknaden" är en av tidens stora bedrägerier, eftersom den är allt annat än fri. Dess måltavla är folken som inhämtats till konsumismens tempel. Dess godhetsindustri är avsedd att döva samveten och möjliggöra en fortsatt exploatering av jordens resurser. Och den upphöjs och hyllas just för att den ser ut att göra gott.