Nobelföreläsning av Svetlana Aleksijevitj
|
Foto: Astrid Nydahl |
Svetlana Aleksijevitj höll sin Nobelföreläsning igår. Den börjar så här (i svensk översättning av Kajsa Öberg Lindsten):
Jag står inte ensam i den här talarstolen ... Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: "Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer." Utan armar ... utan ben ... Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är...
Hela föreläsningen finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar