Väntans tid och evighet

Foto: Astrid Nydahl

Helt oväntat plockar jag med gamla manus och böcker. Tänker, tack vare en nära vän, att det kanske fanns skäl att sammanställa ett koncentrat. Jag går igenom en kedja av händelser och känslor just nu. De kan kanske bidra till något som kunde likna en ljusare tillvaro mitt i mörkret. Här följer några sådana tänkbara små texter.

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

*

Det finns ingen större frihet än den beskurna. Utan gränser, normer och moral är friheten ett tomrum av meningslöshet.

*

Inne i mig rasar en brand som är världens. De som påstår att jag är passionerad missförstår: jag är ett med det som sker runtom mig, och plågan det föder i mig är verklig. Ingen sång, ingen lögn, inga bilder kan hindra det. Bara det "värdelösa" är tillräckligt värdefullt.

*

Jag skriver en liten text för bröd. Jag skriver den med glädje men mest av allt för att det är min uppgift att göra det. När den texten är färdig sjunker jag in i den nästan höstlika tystnaden. Jag inväntar stormen för att få uppleva stillheten. Jag skriver för att nå ordlösheten.

*

Att börja dagen i en bankkö är värre än att drabbas av sjukdom. Sitta vid öppningsdags och tumma på sin nummerlapp, känna doften från de öldrickande männen intill, veta att detta förvisso snart är över men att det alltjämt pågår. Efter bankärendena en promenad i väntan på bussen hem. Kön till Systembolaget har börjat närma sig entrén och på slaget tio försvinner den in i butiken. Fem minuter senare fylls bänkarna vid busshållplatsen av drickande män.
Är kapitalism eller alkoholism värst? Båda ger mig klåda. Båda får mig att vilja hem. När jag stiger in genom dörren hör jag tvättmaskinen. Annars är det tyst. Vinden sliter i björkarna idag. Jag låser om mig. Jag sätter på Marais. Gamba-musiken tröstar mig. Det har den alltid gjort. Idag försätter den mig i ett höstligt tillstånd av skydd och ömhet, bortom det verkliga, bortom det skoningslösa.

*

Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng i samma stund som döden hälsar på. Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon. Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.

*

Vad världen än lockar med vänder jag andra kinden till. Om världen lockar mig med köpenskap, nöjen, moderiktiga kläder eller åsikter, vänder jag andra kinden till. När jag fått tillräckligt många slag vänder jag världen ryggen. Att vända andra kinden till kan vara väl så masochistiskt, men blir också en träning i motstånd. I motståndet växer den egna karaktären, personligheten om man så vill, och när den mognat kan jag vända världen ryggen.

*

Schubert-dag. Hela eftermiddagen umgås jag med de döda och de döende