Ett barn är fött på Sevedsplan

Min nya bok har nu varit ute för försäljning en månads tid. Det har gått över förväntan, inte minst tack vare alla förköp (tack för ert stöd alla ni som gjorde det). Några pressröster finns ännu inte, kanske kommer det inga alls, men jag har fått en mängd personliga läsningar i min inbox, och så två röster på nätet. Först ut var Lars Vilks, och idag kom det en recension hos Bernur (Björn Kohlström). 

Boken kostar 300:- inklusive frakt.

Boken kan betraktas som både ett stadsporträtt (Malmö 1952 - 2015) och en självbiografi. "Var dig själv så är du alla" säger Olav H. Hauge, och jag tror det ligger mycket i det. Genom att utgå från sig själv kan man ge ett trovärdigt porträtt av staden som gick från folkhem och arbetarstad till att bli Sveriges främsta (värsta) symbol för mångkulturens haveri. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Lars Vilks skrev bland annat:

På inte sätt saknar Nydahl humor. Ett av bokens bästa partier är när han studerar Malmökommissionens slutrapport (2013) och andra utredningar om staden. Författaren roar sig t ex med att läsa kommissionärernas förslag till förbättringar av Malmö och invånarnas hälsa. Där föreslår man ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i levnadsvillkor”, ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen mer jämlika” och ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom kunskapsallianser och demokratiserad styrning.” Hur dessa fina målsättningar skall uppfyllas får man dock inte veta. Nydahl citerar också kommissionens kritik mot medierna ”staden beskrivs inte sällan i ödesmättade och provokativa termer.”

Björn Kohlström skrev bland annat:

Kan man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus, sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen. Men poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.

Om mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete. 

Så i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under 2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord räcker inte – sorry, politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan” kommer inte att få någon hejd på rånen och dödsskjutningarna. 

Nydahl skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till ideologierna. Ett nej till karriärismen.  

Det enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit. Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett fysiskt och psykiskt behov av tystnad.