 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag har aldrig haft något annat stoff än mitt liv, men det var åtminstone intressant.Det är ett viktigt påpekande. Det författarskap som växer ur ett sådant stoff är förstås av en särskild sorts valör. Just Imre Kertész håller sig till en skarp, förvisso självbiografisk, men alltid socialt och politiskt förankrad samtidsreflektion och kritik. Hans stoff är ju av ett sådant slag att det snart inte finns så många kvar att skriva utifrån det: först uppväxten i det för-fascistiska Ungern, sedan Förintelsen som följdes av stalinism och sovjetisk ockupation av hemlandet, för att till sist bli vistelseplatsen för det postsovjetiska "nya" Europa, plågat av marknadens, den liberala "frihetens" och den politiska chauvinismens principer. Där finns verkligen material för ett rikt författarskap. Han skriver vidare:
Ingen skonar mig, i det avseendet är jag som alltid ensam. Jag måste försona mig med tanken att ses som glädjedödare av människor som talar om sin tillgivenhet för mig, men som med sina omöjliga anspråk tar livet av mig.Glädjedödare måste man förstås vara i en tidsepok som så helt bestäms av popkulturens och konsumismens ramar. Den som inte köper finns inte. Den som inte ser glädjen i en ny maskin eller ett nytt kök förstår inte vad den är. Glädjen är ju alltid i dessa sammanhang den mätta konsumentens. Den verkliga glädjen låter sig inte dödas av realism och svartsyn. Tvärtom kan den vårdas på villkor långt bort från marknadens och den ytliga mänskliga "gemenskapens".
Jag satt i ett väntrum och kom att samtala med en 90-årig man. Han kände så väl till de albanska städerna Gjirokastra och Saranda. Han hade synpunkter på den rumänska statens behandling av romerna. Kort sagt: vi förde ett riktigt samtal. Det var glädje för mig. Hans tankar och ord väckte det ovanliga i mig som kan beskrivas som livsglädje. Men det är bara författare som Kertész som kan ge mig den substans som sätter glädjen i relation till de skandalösa livsvillkoren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar