Flykten, drömmarnas mål och våra eventuella förpliktelser

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser Slavoj Žižek i London Review of Books. Hans tankar om det som här till vardags kallas ”flyktingkrisen” är intressantare än det mesta som sägs i Grönköping. Efter att utförligt ha resonerat om de sönderfallna staterna i arabvärlden och hur ”väst” orsakat tragedier genom bombningar och ekonomiskt stöd till jihadistgrupperna – för demokrati och frihet, ha ha! – kommer han in på själva flyktingfrågan. Är det en plikt för oss svenskar att se till så att syriern, libyern eller irakiern kan uppnå sina drömmars mål? Žižek påpekar att det för många européer är en dröm att få leva som en svensk eller en norrman, men att de inte flyr i massor för att få göra det. Varför har vi i Sverige släppt in dessa enorma mängder unga muslimska män, om inte för att vi anser oss ha en förpliktelse – vilken och varför? – att förverkliga deras drömmar? Vi går på mycket tunn is nu. Snart brister den.

 Žižek:

In escaping their war-torn homelands, the refugees are possessed by a dream. Refugees arriving in southern Italy do not want to stay there: many of them are trying to get to Scandinavia. The thousands of migrants in Calais are not satisfied with France: they are ready to risk their lives to enter the UK. Tens of thousands of refugees in Balkan countries are desperate to get to Germany. They assert their dreams as their unconditional right, and demand from the European authorities not only proper food and medical care but also transportation to the destination of their choice. There is something enigmatically utopian in this demand: as if it were the duty of Europe to realise their dreams – dreams which, incidentally, are out of reach of most Europeans (surely a good number of Southern and Eastern Europeans would prefer to live in Norway too?). It is precisely when people find themselves in poverty, distress and danger – when we’d expect them to settle for a minimum of safety and wellbeing – that their utopianism becomes most intransigent. But the hard truth to be faced by the refugees is that ‘there is no Norway,’ even in Norway.