Det medborgerliga livet alltså. Gramsci och dispyternas samhälle

Ivösjön, vid Vånga med utsikt mot Ivö. Foto: Astrid Nydahl

Hur skulle alternativet till massmänniskans samhälle se ut? Jag har här och i mina böcker hävdat medborgaridealet. En medborgare är den människa som avvisar konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt och annat liknande. Medborgare är den som är villig att underordna sig ett kollektivt beslutat normsystem där lagen föreskriver inte bara individens likhet utan också hävdar yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet. Den medborgaren kan inte godta att en minoritet, eller en specifikt definierad grupp medborgare, vill underkasta resten av samhället sina egna, från lagen skiljaktiga, normsystem. Att låta en politisk, religiös eller kulturell minoritet terrorisera sin omgivning med långtgående, skiljaktiga normsystem vore detsamma som att ge upp medborgaridealet. Över oss alla en grundlag. I dess utrymme allt det som medger medborgerliga fri- och rättigheter. Men naturligtvis också dess plikter.

Gramsci talade om il vivere civile sedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglöneslavar utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.