Alexis de Tocqueville: "I vår tid har civilisationen fulländat till och med själva despotin..."

Att läsa Anders Ehnmarks bok om Alexis de Tocqueville, Slottet (1990), blir nu särskilt intressant eftersom Tocquevilles två stora verk, Om demokratin i Amerika (två band utgivna av Atlantis, 1997) och Den gamla regimen och revolutionen (Atlantis 2007), finns i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Tidigare begränsades för en icke-franskspråkig läsare källorna till de textavsnitt som Ehnmark återger i sin bok. I hans arbete avhandlas Tocqueville under rubrikerna Slottet, Jämlikheten, Fängelset, Massan, Afrika och Friheten. För att förkovra sig om kolonialismens historia är det längre avsnittet om Afrika (utifrån Tocquevilles texter i ämnet, som spänner över ett brett fält av brev, artiklar, tal och essäer) särskilt intressant. 

Här finner vi en ingående studie kring Frankrikes förhållande till Algeriet, en föredömlig sådan som visar hur resonemangen om herrar och underkuvade grundas i för sin tid övertygande argumentation. ”Det finns”, säger Ehnmark, ”två olika faser i upprättandet av ett herravälde som han avhandlar, underkuvandet och sedan nedhållandet. Erövringen och besittandet.” 

Ehnmark noterar att hans tankar om jämlikhet och frihet i relation till kolonin får en helt annan glidande betydelse; ”Det är onödigt och vi har heller ingen skyldighet att ge våra muslimska undersåtar överdrivna föreställningar om deras egen betydelse, och inte heller att intala dem att vi under alla förhållanden är skyldiga att behandla dem som medborgare och likar. De vet att vi har en dominerande ställning i Afrika; de väntar sig att vi ska behålla den (…) De halvciviliserade folken förstår inte tålamod och eftergivenhet; de förstår bara rättvisa. Exakt och rigorös rättvisa bör vara vår enda förhållningsregel…” citerar han Tocqueville. 

I bok ett av Demokratin i Amerika är det en annan Tocqueville jag möter. Han befinner sig ju i Amerika för att studera dess politiska ordning, dess styrelseskick. I kapitlet Den makt som majoriteten i Amerika utövar över tanken skriver han:

”Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet än i Amerika.” En bit längre fram förklarar han: ”I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse.” Och några rader längre ner kommer de ord som får mig att tänka på vår egen tid: ”Kedja och bödel var de grova instrument tyranniet förr betjänade sig av. I vår tid har civilisationen fulländat till och med själva despotin, fastän denna inte tycktes ha något nytt att lära sig. Furstarna gjorde våldet till materiell verklighet; våra dagars demokratiska republiker har förvandlat det till något lika andligt som den mänskliga vilja de vill tvinga till lydnad”.

Med sådana rader ekande i huvudet fortsätter jag att studera Tocqueville. Jag gör det först och främst genom att läsa vidare i Ehnmarks bok.