Ivösjön, vid Vånga med utsikt mot Ivö. Foto: Astrid Nydahl |
Gramsci talade om il vivere civile sedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga
livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som
skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.
Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens
Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar
som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”.
Ehnmark hänvisar till
Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som
kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”
Sverige
är idag starkt präglat av ökade
klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa,
låglöneslavar utan anställningskontrakt och inte minst
fattigpensionärerna. Å
andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom
baserad på
girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som
sträcker
sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en
välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den
rådande ordningen. Just i den motsättningen finns
det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.
Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de
fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska
frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning,
särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig
ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?
Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska
problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller
nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten
antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.
Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på
dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan
utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte
förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden,
törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det
möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den
moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade
med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på
ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den
tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess
motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.