måndag 5 maj 2014

Det medborgerliga livet alltså. Gramsci och dispyternas samhälle

Ivösjön, vid Vånga med utsikt mot Ivö. Foto: Astrid Nydahl
Hur skulle alternativet till massmänniskans samhälle se ut? Jag har här och i mina böcker hävdat medborgaridealet. En medborgare är den människa som avvisar konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt och annat liknande. Medborgare är den som är villig att underordna sig ett kollektivt beslutat normsystem där lagen föreskriver inte bara individens likhet utan också hävdar yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet. Den medborgaren kan inte godta att en minoritet, eller en specifikt definierad grupp medborgare, vill underkasta resten av samhället sina egna, från lagen skiljaktiga, normsystem. Att låta en politisk, religiös eller kulturell minoritet terrorisera sin omgivning med långtgående, skiljaktiga normsystem vore detsamma som att ge upp medborgaridealet. Över oss alla en grundlag. I dess utrymme allt det som medger medborgerliga fri- och rättigheter. Men naturligtvis också dess plikter.

Gramsci talade om il vivere civile sedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglöneslavar utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.

5 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

'Medborgare' (Bürger, burgher, citoyen etc)är nog ett begrepp och en praktik som inte passar i ett kapitalistiskt samhälle som i princip bygger på att alla är säljare/kunder. I begreppet finns ett mer eller mindre underförstått samhällskontrakt som absolut inte är i överensstämmelse med kapitalismen men som fungerar inom en feodal samhällsram med fasta strukturer. I kapitalismen blir strukturerna flytande och opålitliga. Inte undra på att grupper av feodal typ för inbördes hjälp och skydd (ibland av kriminell typ) växer fram exempelvis i invandrarområden. När det yttre samhället monteras ner måste du och dina vänner bygga något eget.

Som medborgare har du värde, rättigheter och skyldigheter vem eller vad du än är - som kund har du bara att betala och i övrigt hålla mun om allmänna angelägenheter. Att folkmakt - demokrati - skulle kunna konsumeras fram måste vara en av de större bedrägerierna i mänsklighetens historia.

Frederick sa...

Medborgarskapstanken är lockande. Men riskerar den inte att bli alltför abstrakt och teoretisk? Ungefär som när man pratar om människan som "individ". Medborgarskapsbegreppet måste i så fall tydligt definieras. Det måste innefatta något mer än att enbart leva, bo och eventuellt arbeta inom en nationalstatsgränser. Det måste fyllas med värderingar och sammanhang, ges kött och blod. Finns det inte också något slagordsaktigt över ordet - "medborgare!". Å andra sidan kan vi kanske i en pluralistisk demokrati inte önska oss mer - bör kanske inte önska oss mer - än ett väl fungerande och väl definierat medborgarskapsbegrepp?

Anonym sa...

I medborgarskap ingår att vara klient, konsument, aktör på olika marknader.
Friheten är stor, det är upp till den enskilde.
Allt jag begär.
Det är mitt medvetande - allt enligt existentialismen - och min uppgift att lysa upp detta.
Det enda jag begär är så få hinder som möjligt.
Journalistiken får aldrig, som i Sverige, gifta sig med den politiska makten.
Rättsväsendet måste också stå fritt från den politiska makten.
I Sverige har vi polischefer - Kapten Klänning - utsedda av och skyddade av politiker.
Samma förhållande med domstolar, samma förhållande med s.k. forskare, etc.
Konstitutionen och dess övervakare skapar systemet och här, hos oss, är systemet ruttet.
HUBERT

Magnus sa...

Att vara medborgare på det sättet anses idag osexigt, som det heter. Det är delvis uttryck för ett skifte i samtiden, att människor definierar sig mer genom konsumtion och heminredning än genom åsikter och långsiktiga engagemang, men det har också något att göra med bilden av den större gemenskapen.


Förr sade folk ofta att storstaden erbjuder en positiv anonymitet, en frihet från alltför trång social kontroll. När du fyllt kravet att tjäna egna pengar och ha någonstans att bo, ett basläger så att säga (och då för tidenm var det ju inte så väldigt svårt), har du en hyfsat stor frihet at vara den du vill utan att behöva skylta med hela ditt liv. Men idag beskrivs storstaden ofta som en *scen* snarare än som en anonymiserad massa eller en galax av fabriker och kontor - både i media och mera privat skissas det upp så. Folk vill upp på den scenen så att de syns, och då får det där anspråket på att en del av ens liv kan vara litet grått och slitet anonymt, icke-offentligt, stryka på foten. Dagens storstadskids har ett kluvet förhållande till offentligheten på ett sätt som man nog inte hade på 40-talet eller på 60-80-talen, inte på samma sätt i alla fall. Man eftersträvar både att vara hemliga och att bli påfågelaktigt unika och väl synliga, däremot inte att vara medborgare eller slå rot.

Anonym sa...

Magnus.
Det stora är som du skriver att vara transnationell, ja en transa helt enkelt.
En sådan kännetecknas av att kunna lägga hatten, kyskhetsbältet, tampongerna å p-pillerna lite varsomhelst å sen är hen hemma.
Skit i traditioner, skit i kulturarv (det svenska), å strunta i ägandets rätt o krav.
Det är en ungdomlig inställning.
Vi lever i en neofeministisk ungdomskultur där en konservativ som jag är liks poppis som en riskkapitalist i 60-talets Kina.
HUBERT