tisdag 9 juli 2013

Också i lätt dimma och kylig vind

Vid Landön denna förmiddag. Samma plats, samma fikakorg. Men dimma och en kylig vind mot de bara armarna. Satt och funderade på hur politiskt skådespel kan hålla oss som fångar i ideologiska celler, där vi fäktar och gastar utan att det har minsta betydelse för någon annan än oss själva.

När jag idag läser Thomas Millroth i Sydsvenskan ser jag en sådan fängelsecell:
"Konst är inte bara yta, det är idéer och sammanhang. Därför kan också bilder ockuperas av andra betydelser än konstnären tänkt sig. Så verkar det redan ha gått med åtminstone ett av de visade verken. En surmulen skäggig rondellhund sitter bredvid Carl Larssons lilla oklädda blonda flicka i hennes rum. En känd och älskad målning, som på detta vis sprättas upp. Men varje annan läsning pulvriseras, när bilden tolkas som en skildring av profeten som pedofil. Konst förvandlas till propaganda. Det var nog inte avsikten, men det visar hur Vilks genom samröret med Sion och likasinnade har tappat kontrollen över rondellhunden."
Det han skriver är inte sant. Vilks är den enda människa som i ordets mening har kontroll. Det är hans målningar, det är hans utställning. Vad andra gör är en helt annan sak. Jag misstänker att Millroth vet detta, men att han blir så illa berörd att han ger Vilks det yttersta ansvaret för vad andra skriver, säger och gör. Det är en attityd som det mentala fängelset fostrar. Om Millroth steg ut ur det skulle han se att ingen kan göra något åt Avpixlatgänget, Dispatchgänget eller andra Sverigedemokratiska gäng. De finns där som kött och blod och verklighet i vårt post-folkhemska land. Jag delar där erfarenhet eftersom min utgivning av boken Black Country i fjol fick människor att jubla trots att jag inte kan sägas tillhöra deras "gäng" - vilket också skänkte mig stämplar som "högerextrem". Boken kan jag ta ansvar för. Men jag kan inte ta ansvar för vad jubelkören tänker, säger eller skriver. Det är deras fulla rätt att använda boken för att hämta argument till sin egen världsbild. Jag vet ju vem jag själv är och jag behöver varken be om ursäkt eller ta tillbaka något av det jag skrivit. Lika lite ska Lars Vilks be om ursäkt för de verk han till fullo kontrollerar och "står för" (fånigt uttryck, men jag kommer inte på något annat just nu).

Det må vara dimma därute. Men lika vackert som alltid. Jag vilade bakom rosenbuskarna, långt från politikens allt mer modbjudande värld. Jag kände mig som en fri människa där ute.
 
Som exempel på hur Aftonbladet definierar en dissident vill jag rekommendera er att läsa denna post hos Snaphanen. Där ges ett ypperligt exempel på hur också orden förlorar sin mening i de politiska och ideologiska fängelsecellerna. Den ofria människan låter sig möjligen luras. Men ingen annan. Snaphanen visar hur det konkret ser ut när en fast anställd journalist på en nations mest pk-anpassade morgontidning förvandlas till "dissident". Man vet inte om man ska skratta eller bara stänga av datorn.