Anders Johansson om sin mamma, religionen, Vilhelm Moberg och sekulariteten



Foto: Anders Johansson

16 januari. Sol. Mamma avled i går. Hon var snäll och välmenande. Det började så bra; i min tidiga barndom hade vi en mycket nära gemenskap. Senare fördystrades tyvärr vår samvaro inte sällan därigenom att hon försökte pracka sin religiösa tro på mig vilket hade till följd att jag fjärmade mig allt mer från hennes värld. Och aldrig kan dessa världar riktigt mötas. Likadant med min moster Majken. Vi var de allra bästa av vänner ända tills jag i tonåren försökte formulera egna sanningar om världen och inte kunde, som hon, omfatta Gud och den rätta politiska uppfattningen, på respektive himmel. Religionsfrihet? Tankefrihet? Existerar sådana ting? Nej, det tror jag inte mycket på. Att hävda en egen åsikt har alltid ett pris, inte minst i vårt samhälle där en demokrati som är öppen för ett spektrum av åsikter är en verklig bristvara. I århundraden har vi här i landet fört en kamp för ett sekulärt samhälle. Hur jag än grubblar på saken kan jag inte för mitt liv begripa varför en nästan samlad mediekår i realiteten med näbbar och klor slåss för att utbreda en så mot all sekulär frihet och rationellt tänkande fientlig lära som islam. Detta är spik i egen fot, ty få yrkeskategorier är så beroende av frihetliga värderingar.

Vad har detta med Småland att göra? Jo, även om begreppet Småland alls inte är entydigt vill jag gärna tillskriva det vissa upproriska traditioner, allt från Dacke till Vilhelm Moberg och Emil i Lönneberga. En invandring med rimlig integration i det svenska samhället är en sak. Den pågående invandringspolitiken har däremot drag av bekostad kolonisation med omvälvande konsekvenser för samhället. Kontentan av detta är att vårt land nu på nytt kommer att tvingas in i en kamp mellan tro och vetande, mellan religiös kunskap och empirisk, mellan mystik och förnuft, mellan ljus och mörker.

Denna kamp började föras på 1600-talet mellan den blinda trons och den kritiska iakttagelsens företrädare, mellan dem som företräder de yttersta tingen och dem som misstror dem. En mer än tusenårig trygghet när det gäller varats natur och de yttersta tingen började skakas i sina grundvalar. När den teologiska dogmatismen vid medeltidens slut långsamt började släppa sitt grepp öppnade sig en möjlighet till att ur naturen hämta stoff till beskrivningar om den nya världsbild som växte fram. Men den nya tiden sprang ingalunda, likt en Pallas Athena, fram ur de intellektuella landvinningarna. Motståndet var massivt. Bruno brändes på bål och för att undgå hans öde tvingades Galilei förneka vad han med sitt teleskop empiriskt lyckats bevisa: det är jorden som rör sig runt solen.

Vi kommer inom de närmaste decennierna att få se mödosamt framvuxna sanningar "tas tillbaka" och ifrågasättas. Att människan med Darwin förvandlas från att i biblisk mening vara "Guds avbild" till att i vetenskaplig mening bli en "naturprodukt", det är en sanning som kommer att dras i tvivelsmål, dock inte med hjälp av förnuft och vetenskapliga argument utan med en tro som inget annat tolererar.

Paradoxen är att den yrkesgrupp som har till uppgift att vårda yttrandefriheten och den frihetliga demokratin i realiteten har gjort allt för att skapa en politisk korrekt bur med starka åsiktsgaller. Hur många insändarredaktörer har inte agerat åsiktspoliser i stället för befrämjare av en mångfald av uppfattningar? Detta sker i det land där sedan gammalt "frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring".

Den som vill förstå djupet av vad som skett och nu sker i Sverige får en god hjälp på vägen av Thomas Nydahls bok Medborgaren, makten och moskén som övertygande hävdar att makten i ett samhälle alltid måste vara sekulär och fri från religiöst inflytande: "Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."

...

Tack mamma, för dina omsorger. Nu är alla rum mot barndomen stängda och när jag blundar minns jag sommardagar med skyar av mygg då du stod barbent och diskade bakom vår sommarstuga. Jag hörde hammarslag och kanske var det barnets upplevelse av att det var världen som skapades.

Anders Johansson